Vad gör jag nu?

36 timmar har gått sedan jag satte punkt. 36 timmar av eufori som nu börjar övergå i tvivel. Är det verkligen bra det jag har skrivit? Ska jag inte öppna upp dokumentet och ändra meningen i kapitel 10 ändå…? Tog jag backup ordentligt? Tänk om jag kör fast totalt i redigeringen och allting blir bara skit?

Samtidigt som jag är så glad att jag har kommit såhär långt. Jag kommer inte att börja redigera förrän om 3 veckor, tidigast 9 januari. Det är lång tid. Vad ska jag hitta på tills dess?

  • Läsa – och försöka att inte analysera meningar, tempus, skrivstil m.m.
  • Kolla på TV i lugn och ro – inte känna att jag borde skriva
  • Ta några promenader
  • Brodera klart julgransmattan – eftersom jag inte hann klart och vi nu har en ful dörrmatta under granen
  • Städa i gästrummet – den där högen med skit har legat där i ett halvår
  • Baka fröknäcke
  • …. eventuellt, om jag inte kan hålla mig borta från skrivandet, i smyg börja skissa på synopsis och karaktärsbeskrivningar till nästa manus. Eventuellt.

Konsten att säga nej

I helgen skulle jag egentligen ha fullt upp – liksom hela veckan har gått i turbofart – men kände mig faktiskt stolt när jag vågade ta upp telefonen och avboka lördagens fest. Det betyder att hela helgen är fri. Det enda vi ska göra, jag och maken, är att fixa en gran och klä den. Okej, det är kanske inte så bara såhär i julstressetider, men jag får i alla fall två lugna kvällar och sovmornar. Att säga nej är en konst som jag nyttjar alldeles för sällan.

Tänker mig att jag ska försöka varva ner genom att läsa den här julromanen som jag köpte för flera veckor sedan. Snöfall, mirakel och frusna hjärtan. Har än så länge bara hunnit till sida 30 men den verkar mycket lovande! Och kanske, kanske kan jag hitta tid och ork att skriva de där två sista scenerna i mitt manus. Sedan åker det ner i lådan ”på jäsning” till i januari. Gud vad skönt det vore!

Snöfall, mirakel och frusna hjärtan

Musikinspiration

Ungefär här befinner sig mina två huvudkaraktärer just nu. Very jobbigt! Jag kan inte lyssna på musik under tiden som jag skriver, men när jag inte skriver så kan jag ramla över en låt och tänka:
”Jäklar, den här låten beskriver ju exakt den känslan jag vill få fram i kapitel 5!”

För övrigt, hur bra var inte Magnus Carlssons tolkning av Kärleken är i Så mycket bättre? I love!

Lite blå och nere

Den där energin som jag snackade om för någon vecka sedan är puts väck. Att skriva på kvällarna fungerar inte alls, när jag sätter mig ner är det bara stopp. Jag vet inte om det beror på att jag frångått min rutin med att skriva ner varje scen i korta drag med händelse, tid, personer, känslor och syfte med scenen. Kanske, men anledningen till det är att jag har varit så stressad över att jag har så lite kvar att jag bara velat sätta mig ner och skriva. Jag har ju hela scenen i huvudet tänker jag. Nej, tydligen måste den ner på papper först. Sen är det ju det här med dialoger… Mina karaktärer är väldigt duktiga på att tänka och föra en inre dialog med sig själva men när de ska öppna munnen och kommunicera med varandra blir det bara fel. Suck.
Diagnos: Lätt skrivkramp eller författarstress.
Försöker intala mig själv att andas. Den enda deadlinen jag har är det jag själv som har satt. Det är alltså ingen annan som sitter och väntar på mitt manus.

Utkast tre har fötts

Enligt ordräknaren blev det knappt 300 nya färska ord igår. Men det beror på att jag flyttade en scen från kapitel 8 till kapitel 41 och skrev om det lite. Jag har tänkt göra den här flytten ett bra tag och det var skönt att få det gjort. Scenen är faktiskt rolig och bra men där den låg tidigare blev det lite kaka på kaka. 

På grund av att manuset nu har genomgått en större förändring valde jag att spara dokumentet som ”Utkast 3”. Om jag senare märker att scenen låg bra där den låg kan jag enkelt gå tillbaka till Utkast 2. Skönt. Dessutom har jag ett dokument med 8 626 ord som jag kallar ”Borttagna scener”. Där hamnar allting som jag helt enkelt har klippt bort och tyckt inte passar alls i manuset. Men vem vet, helt plötsligt kanske jag ångrar mig och vill ha tillbaka den där scenen till kapitel 3…

Än så länge har jag inte hunnit testa att byta perspektiv (från tredje till första.) Funderar på om det riskerar att bli väldigt förvirrande när man har två huvudkaraktärer…?

Ljus och energi

Såhär såg det ut igår förmiddag. Underbar utsikt över Piteälv i vinterskrud. Lagom kallt och inte alls blåsigt (?) Däremot var det busväder i Uppsala vilket jag märkte av när jag skulle landa på Arlanda sent på kvällen. Men som pappa säger, ner kommer man alltid.

Är så glad över att jag åkte hem, umgicks med släkt och familj och fick uppleva lite vinter. Samla energi.
Tankarna på manuset har kommit och gått i omgångar – mest positiva sådana – och en hel del nya idéer till karaktärer som kan passa i ett framtida manus. Det känns att jag inte har så mycket kvar att skriva på av Aldrig säga aldrig och dessutom har jag sänkt kraven på mig själv. Det behöver inte bli perfekt, nu ska jag bara slutföra och lägga ner i byrålådan över jul och nyår. Där ska manuset få jäsa och gotta till sig. Med ljuset i tunneln ska jag försöka sätta mig ner en stund ikväll, innan yogan och skriva några ord. Nu banne mig ska jag i mål!

 

Det var här allting började

Ursäkta för att bilderna sitter ihop. Av någon anledning blir det så när jag bloggar från mobilen…

I helgen är jag hemma och blir bortskämd av mamma och pappa. Bor i mitt gamla tonårsrum som numera har blivit ett bibliotek. Om jag klagar? Knappast! Man kan väl säga att det var här mitt bokintresse föddes. Jag är hopplös när jag går på fest, hamnar alltid med näsan i någon spännande bok.

Här finns bland annat en hel hylla Nora Roberts. Och Margit Söderholm. Historisk romance när den är som bäst. Lånar med mig Anna Fredrikssons Tisdagsklubben också, den har jag tänkt läsa men inte hunnit med än. Bokhögen på mitt nattduksbord bara växer.

Envisa karaktärer och berättarperspektiv


Perspektiv: Jag. Iförd mina nya brills som jag tycker får mig att se väldigt kulturig och författaraktig ut.

Det som snurrar i mitt huvud just nu är att jag vill göra om min kvinnliga huvudkaraktär. Jag har så svårt att komma överens med A och känna sympati för henne. Tror att vi är alltför envisa båda två. Såhär är det: Jag har utsatt henne för (relativt) hemska saker tidigare i livet. Tyvärr fick det konsekvensen att hon blev alltför hårdhudad och jag kan inte riktigt hitta rätt röst för henne.

Lösning: Jag försöker mjuka upp henne och göra henne mer sympatisk. Det kommer nog att bli bra, även om det innebär massor av arbete, men så löser det lite andra problem i farten. Exempelvis så förstår jag  nu hennes fäbless för att fylla sin garderob med enbart dräkter i svart, grått och marinblått.

Återstår att reda ut: Berättarperspektivet.
Idag skriver jag i tredjepersonsperspektiv. Förmodligen för att de flesta böcker jag läser använder just detta perspektiv och jag känner mig bekväm med det. Utmaningen blir att hitta balansen så att läsaren trots detta perspektivet kommer nära karaktärerna. Därför funderar jag på att testa att byta till förstapersonsperspektiv. En spännande uppgift eftersom jag ger mig ut på okänt vatten, men jag räds inte. Hissa seglen så skriver vi om prologen!

Vilket perspektiv använder ni helst? Och varför?

Slutet

Rent manusmässigt så har jag två tankar som snurrar i huvudet just nu. Dels är det Slutet – med stort S. I stort sett alla karaktärer som figurerat i boken ska befinna sig på samma fest så det gäller att hålla tungan rätt i munnen. Dels funderar jag på om jag låtit en bikaraktär ta lite för mycket plats. Hennes historia ligger mig väldigt nära och kanske var det just därför som hon fick komma fram och berätta det hon ville. Men nu innebär det också att jag måste låta henne berätta klart och då vet jag inte riktigt om det passar tillsammans med de övriga slutscenerna…

Hrm. Det återstår att se. Ikväll ska jag göra ett ryck och förhoppningsvis hinner jag börja skissa på slutscenen. Är lite ledsen över att jag åker bort i helgen och missar en massa värdefull skrivtid,  men den här resan har varit planerat länge.

Glömde mitt manus

Lördagens fest var så rolig! Vi cyklade runt till fyra olika personer – ost, kex och vin hos första, varmrätt hos andra, efterrätt hos tredje och sen efterfest hos fjärde. Så najs! Skulle gärna gå på en liknande fest igen. Det blir liksom aldrig tråkigt. Och skulle man märka att festen dör, ja då drar man bara vidare till nästa!

Det blev lite sent så söndagen var en aning seg men jag tillbringade dagen med att sy en kavaj. Nästan helt klar, bara ärmarna ska fast – ett rent h-vete som jag gav upp klockan 20.00 efter att ha sytt non-stop i ca fem timmar. För en gång skull gick det nästan en hel dag utan att jag tänkte på manuset. Fick nästan dåligt samvete när jag insåg det. Ser ni förresten att det bara är ynka 8 % kvar? Eller 5 430 ord om man så vill. Hurra! Om allt går som det ska kommer jag tusen ord närmare under mitt skrivpass imorgon och sedan knyter jag ihop säcken lagom till lucia. Jag ser ljuset!