Jag står högst upp – ska jag våga hoppa?

5 veckor? Hur har det hunnit gå hela 5 veckor sedan jag bloggade senast?? Eller jo, egentligen vet jag ju exakt. Först en vecka i solen på Kap Verde, följt av den (nu nästan obligatoriska) sjukveckan efteråt. Och sedan har veckorna bara rusat iväg.

Utan att jag har arbetat med manuset en enda minut. Mer än att anteckna en massa i min skrivbok, tankar om hur jag vill utveckla Ava. Och se om alla avsnitt av Ryttareliten på SVT Play samt All in – den bevingade hästen. Det går under benämningen research.

På min att-göra-lista står att läsa igenom mitt manus. Igen. För att komma in i det. Och börja skriva igen. Snart. Mycket snart måste jag göra det. För jag känner att jag glider längre och längre ifrån texten och den där kicken som jag ibland får efter ett riktigt bra skrivpass.

Men jag vet ju varför jag inte har skrivit sedan i november. Rörigt på jobbet stavas det. Och för att göra det ännu rörigare har jag precis fått ett erbjudande om att ta ett kliv uppåt i karriären. Någonting som inte bara skrämmer mig då jag undrar om jag verkligen är redo för utmaningen. Det skrämmer mig även eftersom jag inser att jag förmodligen kommer att ha ännu mindre tid – eller i alla fall energi – till skrivandet.

Kommer jag klara av att prioritera min tid om jag tackar ja till den här chansen? Kommer jag att orka skriva? Ska jag våga hoppa ut i det okända?

Nästan en månad sedan sist…

… vi hördes. Det finns anledningar till detta. Vilka jag inte vill gå in på i detalj, men jag kan säga att jag i grunden mår bra. Det är ingen som har dött, är allvarligt sjuk, jag ska inte separera eller liknande. Däremot är jag extremt, extremt trött. Manuset finns med mig i huvudet, men jag finner inte riktigt orken att sätta mig ner med det. Jag gör helt enkelt som Marie och tar officiellt bloggpaus. Återkommer någon gång i januari när energin har återvänt!

Därför önskar jag er redan nu God Jul och Gott Nytt År! Må 2018 bli det år då vi aspirerande författare blir utgivna och alla bokälskare får läsa våra fantastiska verk!

Skruvar upp konflikten & ställer allt på sin spets

Har jag sagt att jag älskar min ritrulle? Alltså på riktigt ÄLSKAR den? Att vara kreativ och skriva ställer så stora krav på att man ska kunna släppa loss tankarna. När det medium som man använder för att skriva låser fast tankarna blir det svårt. Hence the ritrulle. Där har jag en rejäl – om än rörig – överblick över alla scener, komplett med lösa frågor och trådar. Istället för en lista med scener som jag måste scrolla igenom.

Jag vill mena att det var tack vare ritrullens magi som jag fick världens bästa idé i söndags. Anledningen till att jag inte har skrivit om det i bloggen tidigare var för att jag har varit tvungen att fundera igenom om det överhuvudtaget kunde fungera. Skrev ett alldeles för långt inlägg till mina skrivarvänner i Messenger. Ett väldigt ledande inlägg som nära på tvingade dem att säga att idéen är fantastisk. Såklart höll de med mig (hehe de vågade inte annat).

Utan att spoila hela idéen så går det ut på att min karaktär Jakob har ett mål och ett tydligt, konkret hinder som gör att han inte kan nå sitt mål. Min andra karaktär Ava har också ett mål, men konflikten slår ner som en bomb senare i berättelsen. Och ställer allting på sin spets. För det krockar HELT med Jakobs mål. Ååååååh så bra! För dig som vill läsa mer om hur man jobbar med karaktärer kan jag tipsa om Simonas blogg. Speciellt de här två inläggen gillar jag:

Hur skapar man bra och trovärdiga karaktärer?

Råd och tips om mål och konflikt

 

Skrivbok

Idag och imorgon är jag ute och reser igen. Manusläsningen får alltså stryka på foten men dessa två får hänga med! Min BuJo och bok nr 2 i serien om bröderna MacKade. Pocket är bäst när man är ute och reser! Och ljudböcker. Just nu lyssnar jag på Kalla mig Amanda av Josefine Sandblom. Feelgood eller chiclit, jag har svårt att avgöra vilket. Men rolig är den! Får hålla mig från att skratta pinsamt högt på tåget.

Jag har skrivit ner en hel del idéer i min BuJo, hela sex sidor med olika tankar om hur jag kan utveckla manuset. Så igår började jag fundera kring en skriv(dag)bok. I början av råmanusfasen skrev jag några rader efter varje skrivpass. Det är både kul, hemskt och väldigt värdefullt att kunna gå tillbaka och se hur känslorna i processen upprepar sig. Men sedan råmanusfasen har jag inte fört någon skrivdagbok. Annat än här på bloggen. Men jag skulle vilja ha något mer strukturerat. I likhet med hur en BuJo är uppbyggt. Kunna skriva in vilken dag jag har skrivit, hur många timmar, vad jag gjorde, hur det kändes, tankar inför nästa skrivpass m.m. Kanske skriva ihop en överlevnadsguide för när skrivkrampen sätter in. Hur löste jag det förra gången?

Åh så peppad jag blev nu. Peppad inför skrivboken, peppad inför helgen då jag ska umgås med Ava och min ritrulle.

Nästan 3 veckor…

… höll min glädje över lektörsutlåtandet i sig. Så i helgen kom det smygandes tillbaka: tvivlet. Jag började läsa in saker i utlåtandet, som att Ava inte alls fungerar, att Jakobs historia – om än att den är bra – är för spretig och att konflikten inte alls håller. STORA saker!

Jag slog mig ner i stugan i helgen med några skrivböcker och läste igenom avsnitten om karaktärer och konflikter. Bara för att få inspiration liksom. Och mitt i allt kände jag bara Näe, varför ska det vara så krångligt? Jag försöker skriva en bok som inte är jag. Försöker få in viktiga ämnen (i stil med överskuldsättning, kontrollerande män osv) Dessutom oroar jag mig för att någon ska trycka ner sitt finger på en sida och säga Men hallå, det här är ju inte trovärdigt! Och då tänker jag främst på att en av mina karaktärer driver ett kafé, i en mindre stad ute vid havet. Hur tusan får hon det att gå runt?

Så i lördags var jag ganska nere. Läste ut en bok och plockade upp en riktig romance. Nora Roberts. Det kan aldrig bli fel.

Bildresultat för nora roberts återkomsten

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här inlägget. Känslan av att det jag skrivit är skit sitter fortfarande fast i mig. Jag vill ju bara skriva härliga berättelser om kärlek! Skapa miljöer dit läsare kan fly och glömma verkligheten en stund. Där finns inga Sverigedemokrater, krig, män som våldtar, kroppshets, diskussioner om huruvida småkillar ska våga gå till skolan iklädd klänning eller män som slänger ur sig ordet ”tantsnusk” när jag nämner ordet romance. Usch.

Manusmardrömmen

Gissa hur man vet att man nojar för mycket? Jo man drömmer läskigt realistiska drömmar om hur man inte blir utgiven.

Såhär: Jag hade blivit kallad till förlaget Forum (blir man ditkallad??) Drömförlaget, där allas vår romancedrottning Simona håller till. Någon hade blivit intresserad av mitt manus och nu satt jag i lobbyn och väntade på att bli hämtad. Min bästa vän Amanda hade följt med mig till Stockholm, men jag skickade hem henne för mötet skulle tydligen ta 1,5 timme. Hur jag nu kunde veta det…

Jag blir hämtad av en ung, käck tjej med ljust hår i hästsvans. Vi går in i en korridor där hon leende börjar prata om mitt manus. Jag är så nervös att jag bara vill veta om de ska anta det eller inte. Men mitt i vårt möte kommer en annan förlagskille in med en man som tydligen har skrivit en kokbok om kött. ”Min” tjej blir alldeles till sig och de tre pratar länge om hur fantastisk boken är, men bilderna måste tydligen tas om. Bilden där köttet kokar så att fettet bubblar upp på ytan ser tydligen inte alls läcker ut. Jag sitter där, tyst. Inom mig skriker jag högt. Men hallååååå, vi skulle ju prata om mitt manus!! Till slut vänder sig tjejen mot mig och säger att mitt manus är intressant men att jag har valt helt fel huvudkaraktärer. Det borde tydligen vara någon av mina bikaraktärer. Så jag måste skriva om ALLT. Och de kommer inte att ge ut mitt manus.

Där någonstans vaknar jag och börjar direkt analysera mitt manus. Har jag fel huvudkaraktärer? Paniiiik. Men panikkänslan lägger sig efter första koppen kaffe. Drömmen däremot. Nervositeten som kändes så påtaglig. Den kan jag inte riktigt glömma. Tänk om jag skulle bli uppkallad till Forum. Drömförlaget.

Ingen plan för hösten

Som alltid (haha, alltid men ja det har hänt två gånger) när jag är utan mitt manus känner jag mig lite matt  under de första dagarna. Jag kan inte beskriva det på ett annat sätt. Det är lite som när du sprungit ett riktigt långpass och är helt slut men samtidigt glad över att du tog dig i mål. Igår var jag helt övertygad om att lektören kommer att hitta en massa ”fel” och föreslår så stora förändringar att jag kommer vilja lägga mig ner och dö skrivdöden. Lägga undan datorn för gott och aldrig skriva ett ord till. Fick lite pepp från olika håll så idag känns det bättre. Jag har mer distans till manuset och försöker att inte planera min skrivhöst.

Det där med att inte planera känns extra viktigt. Jag har jobbat extremt hårt med manuset och behöver ta det lite lugnare. Många i min omgivning har påpekat det, liksom några av er bloggläsare 😉 Men jag är som ett barn inför julafton! Jag tycker att varje steg, varje nytt moment som jag upptäcker i skrivprocessen är så lockande att jag vill att allting ska hända samtidigt och nu på en gång. När jag brinner för någonting så går jag in för det till 10 000 %. Ibland har jag liksom svårt att hejda mig. Men i höst är det dags att hitta balansen. Med en ny kalender (en Bullet Journal) så ska jag försöka att boka in färre skrivtider och inte planera så långa pass.

Det var allt jag hade idag. Behövde skriva av mig lite. Nu ska jag snart iväg och PRATA av mig med mina författarvänner A-K och Matilda. Vi har inte setts på hela sommaren, det ska bli så kul att höra om allt som hänt!

Mina författarvänner

I tisdags hade jag bjudit hem mina skrivarvänner – eller som Anna-Karin säger ”mina författarvänner” – på middag. Vi har verkligen klickat och är rörande överens om att vi är bra för varandra. Vi peppar varandra, läxar upp varandra och bara det att ha två personer som lyssnar och förstår vad man går igenom gör så otroligt mycket. Vi stämmer alltid av hur skrivandet går och jag, som just nu är utan manus, märker att jag tillbringar mycket tid med att fundera på mitt nästa manus. Och det är jag helt nöjd med. Det håller hjärnan igång. Tack vare tisdagskvällens diskussioner har jag nu en helt galen konfliktidé. Den är verkligen kontroversiell och på gränsen till vad som är okej, så nu måste jag fundera ordentligt på om jag ska satsa på den eller hitta en annan väg. Tur att jag har gott om tid 🙂

 

Det berömda motståndet

Want an alternative method to cure your writer's block? Or just want a gift to give to your fellow #NaNoWriMo writer? How about writer's block soap? #humor #writersblock #writing

Det här inlägget har skrivits tusen gånger tidigare – gissar jag. Men varför inte ta upp ämnet igen. För let’s face it. Vi kommer alla att hamna där någon gång. I det mörka hålet, återvändsgränden, rummet utan fönster eller dörrar. Motståndet som är alla författares värsta mardröm: Skrivkramp.

Här fick jag stanna upp för att leta bland blogginläggen. Jag ville minnas att jag hade världens skrivkramp i november. Det visade sig vara väldigt upp och ner under slutet av oktober, november för att helt låsa sig i december. Att krampen infann sig pang bom var alltså inte fallet, den smög sig på och fångade sakta men säkert in mig. Jag kommer ihåg paniken och frustrationen jag kände. Jag var ju så nära slutet. Varför kunde jag bara inte få ändan ur och skriva färdigt?

Låt oss komma ihåg att skrivkramp är psykologiskt. Det är alltså någonting som existerar i vårt huvud. Skillnaden mot andra psykologiska åkommor är att det inte finns någon medicin att få på apoteket. Du får uppfinna din egen medicin. Med det menar jag inte att du ska ställa dig och börja mixa samman alla tabletter du har i ditt medicinskåp till en härlig – men förmodligen dödlig – cocktail. Hitta istället just din magiska medicin, den där magiska formeln som gör att krampen släpper.

Det kan vara att härda ut, att fortsätta skriva, men ändra ditt skrivsätt för att stimulera hjärnan. Om du tidigare skrivit på ren inspiration tills orden tagit slut, pröva då att skriva på bestämda tider och ställa en klocka. Fungerar det inte längre att skriva under en halvtimme, sätt ner tiden till femton minuter, tio minuter eller bara fem minuter. Fulskriv. Skriv vad som helst bara det resulterar i ord. Leta upp skrivövningar och skriv om någonting helt annat.

Eller strunta i ditt manus. Acceptera att du just nu har skrivkramp. Gör andra saker. Ta hand om dig själv – träna, testa att äta någonting nytt, meditera – läs en massa böcker, se på filmer, umgås med nära och kära eller besök nya platser för att samla inspiration. Skriv när andan faller på. Om så bara dagboksanteckningar om hur pissigt du mår när skrivandet inte fungerar.

Jag gjorde en blandning av allt ovan. Accepterade min skrivkramp. Testade att fulskriva, utan några krav på resultatet. Och förkortade min skrivtid till femtonminuters pass för att få igång flödet av ord.

Men kom ihåg: En sak är säkert, alla som någon gång drabbats av skrivkramp kommer ur det. 

Det här inlägget kom till efter inspiration från Anni Svensson.

Reflektioner på en fredag

Idag är jag underligt sentimental och analyserande. Jag undrar om mitt skrivande någonsin kommer att resultera i en bok som andra kan läsa, om folk då kommer att fråga mig saker om mitt författande – snacka om hybris. Intervjuer i radio, tidning och frågor från läsare. Sådant som jag inbillar mig att författare ofta får höra: Visste du att du ville bli författare när du var liten? Har du alltid skrivit? Hur kommer du på idéer till dina böcker? Och så den där bilden av hur författare är: En observerande, inbunden person som sitter på sin kammare och skriver, skriver, skriver…

Är jag ”sådan”? Har jag alltid skrivit och drömt om att bli författare? Är jag en observerande person? Passar jag in i mallen av hur folk förväntar sig att författare ska vara?

Nej. Jag gör inte det. Jag är hopplös på att tjuvlyssna på samtal när jag är ute och rör mig bland folk. Jag är värdelös på att lägga märke till detaljer. Jag tar inte personer från verkligheten och kastar in dem i mina berättelser. Jag har inte alltid skrivit. Har inte alltid haft författare som mitt drömyrke. När jag var fem år fick jag mina första skridskor, ett par hockeyrör, då ville jag bli hockeyproffs. Sedan tror jag att jag ville bli lärare. Och någonstans däremellan ville jag nog ha en häst. Men författare, nej det har inte funnits på kartan. Förrän nu när jag är 28 år gammal. Nu vill jag ingenting hellre.

Jag har inte alltid skrivit. Däremot har jag läst sjukt mycket. När vi var bortbjudna på middag hos folk letade jag alltid upp en bokhylla och satte mig ner med en bok. Jag kunde försvinna in i boken helt och fullt. Så när det var dags för mat eller tid att åka hem och mamma ropade mitt namn hörde jag henne inte. Jag befann mig i en annan värld. Läsandet har gett mig ett stort ordförråd och en känsla för hur meningar byggs upp. Det har jag nytta av nu när jag bestämt mig för att skriva.

Vad vill jag säga med det här då? Kanske att det inte spelar någon roll vad du har haft för drömmar eller vad du har gjort innan du kom på att du ville skriva. För när du tittar i backspegeln så kommer du att se att allting som du har gjort i ditt liv, på något sätt har lett fram till den plats där du befinner dig idag och de drömmar du när idag.