Nästan 3 veckor…

… höll min glädje över lektörsutlåtandet i sig. Så i helgen kom det smygandes tillbaka: tvivlet. Jag började läsa in saker i utlåtandet, som att Ava inte alls fungerar, att Jakobs historia – om än att den är bra – är för spretig och att konflikten inte alls håller. STORA saker!

Jag slog mig ner i stugan i helgen med några skrivböcker och läste igenom avsnitten om karaktärer och konflikter. Bara för att få inspiration liksom. Och mitt i allt kände jag bara Näe, varför ska det vara så krångligt? Jag försöker skriva en bok som inte är jag. Försöker få in viktiga ämnen (i stil med överskuldsättning, kontrollerande män osv) Dessutom oroar jag mig för att någon ska trycka ner sitt finger på en sida och säga Men hallå, det här är ju inte trovärdigt! Och då tänker jag främst på att en av mina karaktärer driver ett kafé, i en mindre stad ute vid havet. Hur tusan får hon det att gå runt?

Så i lördags var jag ganska nere. Läste ut en bok och plockade upp en riktig romance. Nora Roberts. Det kan aldrig bli fel.

Bildresultat för nora roberts återkomsten

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här inlägget. Känslan av att det jag skrivit är skit sitter fortfarande fast i mig. Jag vill ju bara skriva härliga berättelser om kärlek! Skapa miljöer dit läsare kan fly och glömma verkligheten en stund. Där finns inga Sverigedemokrater, krig, män som våldtar, kroppshets, diskussioner om huruvida småkillar ska våga gå till skolan iklädd klänning eller män som slänger ur sig ordet ”tantsnusk” när jag nämner ordet romance. Usch.

Manusmardrömmen

Gissa hur man vet att man nojar för mycket? Jo man drömmer läskigt realistiska drömmar om hur man inte blir utgiven.

Såhär: Jag hade blivit kallad till förlaget Forum (blir man ditkallad??) Drömförlaget, där allas vår romancedrottning Simona håller till. Någon hade blivit intresserad av mitt manus och nu satt jag i lobbyn och väntade på att bli hämtad. Min bästa vän Amanda hade följt med mig till Stockholm, men jag skickade hem henne för mötet skulle tydligen ta 1,5 timme. Hur jag nu kunde veta det…

Jag blir hämtad av en ung, käck tjej med ljust hår i hästsvans. Vi går in i en korridor där hon leende börjar prata om mitt manus. Jag är så nervös att jag bara vill veta om de ska anta det eller inte. Men mitt i vårt möte kommer en annan förlagskille in med en man som tydligen har skrivit en kokbok om kött. ”Min” tjej blir alldeles till sig och de tre pratar länge om hur fantastisk boken är, men bilderna måste tydligen tas om. Bilden där köttet kokar så att fettet bubblar upp på ytan ser tydligen inte alls läcker ut. Jag sitter där, tyst. Inom mig skriker jag högt. Men hallååååå, vi skulle ju prata om mitt manus!! Till slut vänder sig tjejen mot mig och säger att mitt manus är intressant men att jag har valt helt fel huvudkaraktärer. Det borde tydligen vara någon av mina bikaraktärer. Så jag måste skriva om ALLT. Och de kommer inte att ge ut mitt manus.

Där någonstans vaknar jag och börjar direkt analysera mitt manus. Har jag fel huvudkaraktärer? Paniiiik. Men panikkänslan lägger sig efter första koppen kaffe. Drömmen däremot. Nervositeten som kändes så påtaglig. Den kan jag inte riktigt glömma. Tänk om jag skulle bli uppkallad till Forum. Drömförlaget.

Ingen plan för hösten

Som alltid (haha, alltid men ja det har hänt två gånger) när jag är utan mitt manus känner jag mig lite matt  under de första dagarna. Jag kan inte beskriva det på ett annat sätt. Det är lite som när du sprungit ett riktigt långpass och är helt slut men samtidigt glad över att du tog dig i mål. Igår var jag helt övertygad om att lektören kommer att hitta en massa ”fel” och föreslår så stora förändringar att jag kommer vilja lägga mig ner och dö skrivdöden. Lägga undan datorn för gott och aldrig skriva ett ord till. Fick lite pepp från olika håll så idag känns det bättre. Jag har mer distans till manuset och försöker att inte planera min skrivhöst.

Det där med att inte planera känns extra viktigt. Jag har jobbat extremt hårt med manuset och behöver ta det lite lugnare. Många i min omgivning har påpekat det, liksom några av er bloggläsare 😉 Men jag är som ett barn inför julafton! Jag tycker att varje steg, varje nytt moment som jag upptäcker i skrivprocessen är så lockande att jag vill att allting ska hända samtidigt och nu på en gång. När jag brinner för någonting så går jag in för det till 10 000 %. Ibland har jag liksom svårt att hejda mig. Men i höst är det dags att hitta balansen. Med en ny kalender (en Bullet Journal) så ska jag försöka att boka in färre skrivtider och inte planera så långa pass.

Det var allt jag hade idag. Behövde skriva av mig lite. Nu ska jag snart iväg och PRATA av mig med mina författarvänner A-K och Matilda. Vi har inte setts på hela sommaren, det ska bli så kul att höra om allt som hänt!

Mina författarvänner

I tisdags hade jag bjudit hem mina skrivarvänner – eller som Anna-Karin säger ”mina författarvänner” – på middag. Vi har verkligen klickat och är rörande överens om att vi är bra för varandra. Vi peppar varandra, läxar upp varandra och bara det att ha två personer som lyssnar och förstår vad man går igenom gör så otroligt mycket. Vi stämmer alltid av hur skrivandet går och jag, som just nu är utan manus, märker att jag tillbringar mycket tid med att fundera på mitt nästa manus. Och det är jag helt nöjd med. Det håller hjärnan igång. Tack vare tisdagskvällens diskussioner har jag nu en helt galen konfliktidé. Den är verkligen kontroversiell och på gränsen till vad som är okej, så nu måste jag fundera ordentligt på om jag ska satsa på den eller hitta en annan väg. Tur att jag har gott om tid 🙂

 

Det berömda motståndet

Want an alternative method to cure your writer's block? Or just want a gift to give to your fellow #NaNoWriMo writer? How about writer's block soap? #humor #writersblock #writing

Det här inlägget har skrivits tusen gånger tidigare – gissar jag. Men varför inte ta upp ämnet igen. För let’s face it. Vi kommer alla att hamna där någon gång. I det mörka hålet, återvändsgränden, rummet utan fönster eller dörrar. Motståndet som är alla författares värsta mardröm: Skrivkramp.

Här fick jag stanna upp för att leta bland blogginläggen. Jag ville minnas att jag hade världens skrivkramp i november. Det visade sig vara väldigt upp och ner under slutet av oktober, november för att helt låsa sig i december. Att krampen infann sig pang bom var alltså inte fallet, den smög sig på och fångade sakta men säkert in mig. Jag kommer ihåg paniken och frustrationen jag kände. Jag var ju så nära slutet. Varför kunde jag bara inte få ändan ur och skriva färdigt?

Låt oss komma ihåg att skrivkramp är psykologiskt. Det är alltså någonting som existerar i vårt huvud. Skillnaden mot andra psykologiska åkommor är att det inte finns någon medicin att få på apoteket. Du får uppfinna din egen medicin. Med det menar jag inte att du ska ställa dig och börja mixa samman alla tabletter du har i ditt medicinskåp till en härlig – men förmodligen dödlig – cocktail. Hitta istället just din magiska medicin, den där magiska formeln som gör att krampen släpper.

Det kan vara att härda ut, att fortsätta skriva, men ändra ditt skrivsätt för att stimulera hjärnan. Om du tidigare skrivit på ren inspiration tills orden tagit slut, pröva då att skriva på bestämda tider och ställa en klocka. Fungerar det inte längre att skriva under en halvtimme, sätt ner tiden till femton minuter, tio minuter eller bara fem minuter. Fulskriv. Skriv vad som helst bara det resulterar i ord. Leta upp skrivövningar och skriv om någonting helt annat.

Eller strunta i ditt manus. Acceptera att du just nu har skrivkramp. Gör andra saker. Ta hand om dig själv – träna, testa att äta någonting nytt, meditera – läs en massa böcker, se på filmer, umgås med nära och kära eller besök nya platser för att samla inspiration. Skriv när andan faller på. Om så bara dagboksanteckningar om hur pissigt du mår när skrivandet inte fungerar.

Jag gjorde en blandning av allt ovan. Accepterade min skrivkramp. Testade att fulskriva, utan några krav på resultatet. Och förkortade min skrivtid till femtonminuters pass för att få igång flödet av ord.

Men kom ihåg: En sak är säkert, alla som någon gång drabbats av skrivkramp kommer ur det. 

Det här inlägget kom till efter inspiration från Anni Svensson.

Reflektioner på en fredag

Idag är jag underligt sentimental och analyserande. Jag undrar om mitt skrivande någonsin kommer att resultera i en bok som andra kan läsa, om folk då kommer att fråga mig saker om mitt författande – snacka om hybris. Intervjuer i radio, tidning och frågor från läsare. Sådant som jag inbillar mig att författare ofta får höra: Visste du att du ville bli författare när du var liten? Har du alltid skrivit? Hur kommer du på idéer till dina böcker? Och så den där bilden av hur författare är: En observerande, inbunden person som sitter på sin kammare och skriver, skriver, skriver…

Är jag ”sådan”? Har jag alltid skrivit och drömt om att bli författare? Är jag en observerande person? Passar jag in i mallen av hur folk förväntar sig att författare ska vara?

Nej. Jag gör inte det. Jag är hopplös på att tjuvlyssna på samtal när jag är ute och rör mig bland folk. Jag är värdelös på att lägga märke till detaljer. Jag tar inte personer från verkligheten och kastar in dem i mina berättelser. Jag har inte alltid skrivit. Har inte alltid haft författare som mitt drömyrke. När jag var fem år fick jag mina första skridskor, ett par hockeyrör, då ville jag bli hockeyproffs. Sedan tror jag att jag ville bli lärare. Och någonstans däremellan ville jag nog ha en häst. Men författare, nej det har inte funnits på kartan. Förrän nu när jag är 28 år gammal. Nu vill jag ingenting hellre.

Jag har inte alltid skrivit. Däremot har jag läst sjukt mycket. När vi var bortbjudna på middag hos folk letade jag alltid upp en bokhylla och satte mig ner med en bok. Jag kunde försvinna in i boken helt och fullt. Så när det var dags för mat eller tid att åka hem och mamma ropade mitt namn hörde jag henne inte. Jag befann mig i en annan värld. Läsandet har gett mig ett stort ordförråd och en känsla för hur meningar byggs upp. Det har jag nytta av nu när jag bestämt mig för att skriva.

Vad vill jag säga med det här då? Kanske att det inte spelar någon roll vad du har haft för drömmar eller vad du har gjort innan du kom på att du ville skriva. För när du tittar i backspegeln så kommer du att se att allting som du har gjort i ditt liv, på något sätt har lett fram till den plats där du befinner dig idag och de drömmar du när idag.

Fem snabba

Skriva råmanus / Redigera
Jag älskar redigeringen! Att skriva råmanus var kul men så ångestfyllt eftersom jag inte hade någon aning om vart jag var på väg. I redigeringsfasen vet jag.

Synopsis / Skriva fritt
Egentligen gillar jag en blandning. Det är sjukt svårt att skriva planerat efter ett synopsis och jag vet att vissa planerade scener ändå får stryka på foten när det kommer till kritan. Men jag behöver en punkt, ett mål att jobba mot.

Pappersbok / E-bok
Trots att jag har börjat läsa fler e-böcker så föredrar jag pappersboken. Måste ha en lättare och bättre padda innan jag till fullo kan uppskatta e-boken.

Morgonskriva / Kvällsskriva
På morgonen är jag trött i kroppen och på kvällen är jag trött i huvudet. Alltså är det enklare för mig att skriva på morgonen.

Bokbloggar / Bokpoddar

Med risk för att jämföra äpplen och päron… men bokpoddarna ger mig möjligheten att lyssna på någonting trevligt samtidigt som jag städar/tvättar/lagar mat/borstar tänderna/går på toaletten. (Jepp, varför ska man lämna telefonen när man går på toa?)

Vad föredrar ni?

 

 

 

Musik och skrivande går hand i hand

There is always a time for music * I will marry anyone who makes me a mixed tape *:

Musik har varit en stor del av mitt liv. Både i det att jag har lyssnat och själv utövat musik – ensam eller tillsammans med andra. Det mest underbara är när en sång griper tag i mitt allra innersta och får mitt hjärta att slå extra hårt, halsen att snöras åt och tårarna att rinna. Tänk att lite ljud kan skapa så starka känslor.

Jag har förstått att en del gärna lyssnar på musik under tiden som de skriver. Det har jag säkert bloggat om tidigare. För mig fungerar det inte alls. Jag går in alldeles för mycket i musiken och alldeles för lite i texten. Att lyssna på musik innan jag börjar skriva däremot, det fungerar alldeles utmärkt. För att ratta in känslorna i rätt stämning liksom.

Temat för min bok handlar mycket om att våga. Att våga starta om på en ny plats, att våga berätta det som tynger en, att våga visa sig sårbar, att våga stå upp för sina drömmar.
Därför har jag en lista kopplad till mitt manus som innehåller låtar som Laleh – Just nu, Helene Sjöholm – Gabriellas sång och Laleh – En stund på jorden.

Har ni något tips på låtar som jag måste lägga till på listan? Låtar som handlar om att våga leva.

Läskräsen

Jag är inne i en sådan där period då jag är otroligt kräsen med vad jag läser. Det går i vågor, men jag misstänker att det har blivit värre sedan jag själv började skriva. Nu kan jag sucka åt romantiska klichéer som att hjälten och hjältinnan träffas genom att de stöter ihop med varandra, eller våndas över att de inte över huvudtaget träffas. Så är det i den senaste boken som jag började läsa innan påsk och faktiskt bestämt mig för att lägga undan. Sorry Robyn Carr, den här föll mig inte i smaken. Men du får en ny chans snart!

Hitta hem

Istället har jag bestämt mig för att plocka upp den här:

En ny början

Jag tror att den blir bra. En bok att skratta till och må bra av. Vad läser ni just nu?

En morgondröm

Du vaknar upp, solen har precis kämpat sig över hustaken och skiner in genom dina – otvättade – fönster. Resten av familjen sover fortfarande djupt. Du svänger fötterna över sängkanten och sätter ner dem mot golvet. Huttrar lite när värmen från sängen lämnar din kropp. Fort på med mysbyxor och den där slitna koftan som du vet att du borde slänga, men som du bara inte kan skiljas ifrån. Ute i köket står en ensam grå tekopp på bänken. Kvällen innan förberedde du en tesil och fyllde tekokaren med vatten. Under tiden som vattnet värms upp sträcker du armarna ovanför huvudet och gäspar. Långsamt vaknar kroppen och hjärnan till liv. Du tittar på datorn. Snart sitter du där och skriver dagens första ord.

Ungefär såhär skulle jag kunna tänka mig att starta upp en skrivmorgon. Jag vet att jag har pratat om det där med att skriva på morgonen tidigare och nu har maken peppat mig att testa. Ni som skriver på morgonen, hur gör ni för att komma upp ur sängen? Eller för all del ni som inte kommit till skott än, vad skulle krävas?