Musik och skrivande går hand i hand

There is always a time for music * I will marry anyone who makes me a mixed tape *:

Musik har varit en stor del av mitt liv. Både i det att jag har lyssnat och själv utövat musik – ensam eller tillsammans med andra. Det mest underbara är när en sång griper tag i mitt allra innersta och får mitt hjärta att slå extra hårt, halsen att snöras åt och tårarna att rinna. Tänk att lite ljud kan skapa så starka känslor.

Jag har förstått att en del gärna lyssnar på musik under tiden som de skriver. Det har jag säkert bloggat om tidigare. För mig fungerar det inte alls. Jag går in alldeles för mycket i musiken och alldeles för lite i texten. Att lyssna på musik innan jag börjar skriva däremot, det fungerar alldeles utmärkt. För att ratta in känslorna i rätt stämning liksom.

Temat för min bok handlar mycket om att våga. Att våga starta om på en ny plats, att våga berätta det som tynger en, att våga visa sig sårbar, att våga stå upp för sina drömmar.
Därför har jag en lista kopplad till mitt manus som innehåller låtar som Laleh – Just nu, Helene Sjöholm – Gabriellas sång och Laleh – En stund på jorden.

Har ni något tips på låtar som jag måste lägga till på listan? Låtar som handlar om att våga leva.

Läskräsen

Jag är inne i en sådan där period då jag är otroligt kräsen med vad jag läser. Det går i vågor, men jag misstänker att det har blivit värre sedan jag själv började skriva. Nu kan jag sucka åt romantiska klichéer som att hjälten och hjältinnan träffas genom att de stöter ihop med varandra, eller våndas över att de inte över huvudtaget träffas. Så är det i den senaste boken som jag började läsa innan påsk och faktiskt bestämt mig för att lägga undan. Sorry Robyn Carr, den här föll mig inte i smaken. Men du får en ny chans snart!

Hitta hem

Istället har jag bestämt mig för att plocka upp den här:

En ny början

Jag tror att den blir bra. En bok att skratta till och må bra av. Vad läser ni just nu?

En morgondröm

Du vaknar upp, solen har precis kämpat sig över hustaken och skiner in genom dina – otvättade – fönster. Resten av familjen sover fortfarande djupt. Du svänger fötterna över sängkanten och sätter ner dem mot golvet. Huttrar lite när värmen från sängen lämnar din kropp. Fort på med mysbyxor och den där slitna koftan som du vet att du borde slänga, men som du bara inte kan skiljas ifrån. Ute i köket står en ensam grå tekopp på bänken. Kvällen innan förberedde du en tesil och fyllde tekokaren med vatten. Under tiden som vattnet värms upp sträcker du armarna ovanför huvudet och gäspar. Långsamt vaknar kroppen och hjärnan till liv. Du tittar på datorn. Snart sitter du där och skriver dagens första ord.

Ungefär såhär skulle jag kunna tänka mig att starta upp en skrivmorgon. Jag vet att jag har pratat om det där med att skriva på morgonen tidigare och nu har maken peppat mig att testa. Ni som skriver på morgonen, hur gör ni för att komma upp ur sängen? Eller för all del ni som inte kommit till skott än, vad skulle krävas?

Hur många är lagom?

Jag hoppas att ni alla är okej där ute. I lördags kändes det konstigt att sätta mig ner i skrivstugan. Men jag skrev för kärleken. Världen behöver så mycket kärlek just nu.

Igår kom en vän över till mig för att fika. Så trevligt eftersom vi inte setts på några månader! Senast vi träffades berättade jag att jag skrev och nu frågade hon hur det gick. Jag blir alltid lika förvånad och glad när folk i min närhet frågar hur skrivandet går. Det får mig att sträcka på ryggen lite extra.

Svaret blev att jag skriver för fullt. Min förhoppning är att kunna skicka ut manuset till testläsare i maj. Sara, vars fina chiclit manus jag läste för ett tag sedan, har erbjudit sig att återgälda tjänsten. Sedan har jag ett par personer som jag har tänkt fråga. Men funderingen är: Hur många testläsare är lagom? Vad tycker ni?

Är vi författare eller matematiker?

I believe so x Pinned By #TheLifeLinesStudio www.instagram.com/The.LifeLines.Studio www.TheLifeLinesStudio.Etsy.com www.facebook.com/TheLifeLinesStudio.:

Efter det sega skrivpasset häromdagen har jag ägnat mycket tankeverksamhet kring det här med att räkna ord. Är det så smart? Är jag författare eller matematiker? Vad tusan håller jag egentligen på med?

Nu vet jag att det här med att räkna ord inte är allt. Men ändå… den här frågan har jag brottats med från dag ett när jag bestämde mig för att slutföra mitt manus. Hur ska jag veta när jag är klar? Vad är egentligen mitt mål? Lösningen blev att räkna ord och efter lite googlande så bestämde jag mig för att 70 000 ord var rimligt. Det hjälpte mig framåt och jag kunde med förtjusning se att ett skrivpass som resulterade i 3 000 ord motsvarade flera procent på ordmätarställningen.

Alla gör olika. En del räknar ord medan andra mäter sina framsteg i tecken.  Nu pratar jag främst om själva processen med att skapa ny text. När det kommer till ren redigering (flytta scener, korra eller skriva om meningar) är det få som räknar ord. Då är det sidantal som gäller för de flesta. Men efter att ha slutfört mitt råmanus och börjat med redigeringen känns detta ordräknande en aning krystat. Varför håller vi egentligen på med detta räknande?

I min jakt på en lämplig bild till detta inlägg ramlade jag över en skrivarblogg driven av Mandy Wallace. Hon förespråkar att vi slänger ordräknandet i sopkorgen och börjar skriva under en bestämd tid istället. Hon ger sju anledningar till varför det är bättre. Och vet ni, jag är beredd att hålla med. Från och med imorgon ska jag alltså börja räkna skrivtimmar istället för ord. Mitt manus blir så långt det blir och jag kommer att vara nöjd så länge innehållet är bra. Helt enkelt lagom.

Så… är du författare eller matematiker?

Aspirerande författare

Det där med att våga prata om sitt skrivande har jag varit inne på tidigare – närmare bestämt i oktober. Men tack vare det här inlägget på Livs blogg så föddes frågan igen. Nu när det gått några månader och jag är inne i redigeringsfasen, känner jag mig lite stadigare på benen. När någon frågar vad jag skriver om kan jag sammanfatta historien hyfsat kort och tala mig varm för berättelser med mycket kärlek och lyckliga slut. Jag sträcker lite på mig när frågan kommer, snarare än att skruva på mig, rodna och skrapa med foten i marken.

Jag kallar mig aspirerande författare. Ordet aspirerande klingar mer ödmjukt än ”blivande” i mina öron. Att aspirera betyder ungefär ”hoppas på” eller ”sträva mot”. En klockren beskrivning av vad jag håller på med.

När jag var liten lärde jag mig att ”önska kostar ingenting”. Så är det. Jag önskar, hoppas och stävar mot att en dag kunna ta bort ordet aspirerande och enbart använda ordet författare.

Vad är du inte beredd att offra?

Det finns tre saker som jag inte är beredd att offra för skrivandet. Bilden ovan illustrerar en av dem. Yoga. Det ger mig lugn och styrka – såväl fysisk som psykisk. Båda behövs för att kunna sätta sig på rumpan och skriva! Jag har en axel som krånglar men yoga är dundermedicinen som fungerar varje gång. Det andra som jag aldrig skulle offra – i alla fall under en längre period – är sömn. Sedan barnsben har jag älskat att sova, minst nio timmar men allra helst tio. Med sömnen är det samma sak som med yogan, ordentligt med sömn hjälper min kreativitet och skrivandet. Den tredje ”saken” som jag aldrig skulle offra är min man. Visst, han har fortfarande lite svårt att hantera den situation som uppstår när jag går in i min skrivbubbla och är lätt (hrm… väldigt) frånvarande. Det kommer vi att lösa. Nu är jag tydlig med när jag ska ha skrivtid och tack vare skrivkursen så har jag blivit mer effektiv i mitt skrivande. Det betyder att jag inte behöver en hel kväll för att få ihop 1 000 ord, det går på ungefär en timme numera.

Berätta, finns det någonting, stort eller smått, som du inte är beredd att offra för skrivandet?

Trump-chock

När man ligger i soffan efter ett lyckat skrivpass, med en skål popcorn och kollar på SATC, chocken när Mr Trump dyker upp är inte okej. Han är banne mig överallt!!

Boka lektör eller inte?

Dagens funderingar snurrar kring om jag ska boka lektör eller inte. Jag kommer att anlita lektör – det bestämde jag redan när jag började skriva på ASA – och jag vet även vilken lektör jag vill anlita. Hon är enligt säkra källor väldigt duktig.
Eftersom jag äntligen har ett råmanus funderar jag på om jag ska boka in en tid lite längre fram. Räknar med att jag ska redigera själv (vilket säkert kommer att ta hela mars och april) plus att testläsarna ska få god tid på sig att läsa min kommande bestseller. Ja, man måste väl få drömma? Det handlar alltså om att jag bokar in en tid någon gång i juni.

Vad tycker ni? Boka för att få ett datum att ha som mål eller avvakta och låta manuset ha sin gång?

 

Välkommen kära vår!

Den här bilden är tagen den 6 maj kring klockan 18 på kvällen. Min mamma var på besök, det var den första riktigt varma vårdagen (lägg märke till mina bara ben) och balkongen skulle invigas. Därav bubblet.
Balkongen använde jag sedan flitigt under sommaren och inte minst under de varma höstdagarna. Jag märkte att jag skrev som bäst när solen värmde mig i ansiktet och det fläktade lite lätt i håret. En lördag när jag var ensam hemma vill jag minnas att jag fick ihop nära 5 000 ord på 4 timmar. Shit vilket tempo jag höll!

I år glasar vi in balkongen någon gång i april/maj. Jag ser fram emot att sitta där under kvällarna med en massa tända ljus, en filt över mina knän och grotta ner mig i mitt manus. Välkommen kära vår, vill du inte skynda på lite?