Mina författarvänner

I tisdags hade jag bjudit hem mina skrivarvänner – eller som Anna-Karin säger ”mina författarvänner” – på middag. Vi har verkligen klickat och är rörande överens om att vi är bra för varandra. Vi peppar varandra, läxar upp varandra och bara det att ha två personer som lyssnar och förstår vad man går igenom gör så otroligt mycket. Vi stämmer alltid av hur skrivandet går och jag, som just nu är utan manus, märker att jag tillbringar mycket tid med att fundera på mitt nästa manus. Och det är jag helt nöjd med. Det håller hjärnan igång. Tack vare tisdagskvällens diskussioner har jag nu en helt galen konfliktidé. Den är verkligen kontroversiell och på gränsen till vad som är okej, så nu måste jag fundera ordentligt på om jag ska satsa på den eller hitta en annan väg. Tur att jag har gott om tid 🙂

 

Det berömda motståndet

Want an alternative method to cure your writer's block? Or just want a gift to give to your fellow #NaNoWriMo writer? How about writer's block soap? #humor #writersblock #writing

Det här inlägget har skrivits tusen gånger tidigare – gissar jag. Men varför inte ta upp ämnet igen. För let’s face it. Vi kommer alla att hamna där någon gång. I det mörka hålet, återvändsgränden, rummet utan fönster eller dörrar. Motståndet som är alla författares värsta mardröm: Skrivkramp.

Här fick jag stanna upp för att leta bland blogginläggen. Jag ville minnas att jag hade världens skrivkramp i november. Det visade sig vara väldigt upp och ner under slutet av oktober, november för att helt låsa sig i december. Att krampen infann sig pang bom var alltså inte fallet, den smög sig på och fångade sakta men säkert in mig. Jag kommer ihåg paniken och frustrationen jag kände. Jag var ju så nära slutet. Varför kunde jag bara inte få ändan ur och skriva färdigt?

Låt oss komma ihåg att skrivkramp är psykologiskt. Det är alltså någonting som existerar i vårt huvud. Skillnaden mot andra psykologiska åkommor är att det inte finns någon medicin att få på apoteket. Du får uppfinna din egen medicin. Med det menar jag inte att du ska ställa dig och börja mixa samman alla tabletter du har i ditt medicinskåp till en härlig – men förmodligen dödlig – cocktail. Hitta istället just din magiska medicin, den där magiska formeln som gör att krampen släpper.

Det kan vara att härda ut, att fortsätta skriva, men ändra ditt skrivsätt för att stimulera hjärnan. Om du tidigare skrivit på ren inspiration tills orden tagit slut, pröva då att skriva på bestämda tider och ställa en klocka. Fungerar det inte längre att skriva under en halvtimme, sätt ner tiden till femton minuter, tio minuter eller bara fem minuter. Fulskriv. Skriv vad som helst bara det resulterar i ord. Leta upp skrivövningar och skriv om någonting helt annat.

Eller strunta i ditt manus. Acceptera att du just nu har skrivkramp. Gör andra saker. Ta hand om dig själv – träna, testa att äta någonting nytt, meditera – läs en massa böcker, se på filmer, umgås med nära och kära eller besök nya platser för att samla inspiration. Skriv när andan faller på. Om så bara dagboksanteckningar om hur pissigt du mår när skrivandet inte fungerar.

Jag gjorde en blandning av allt ovan. Accepterade min skrivkramp. Testade att fulskriva, utan några krav på resultatet. Och förkortade min skrivtid till femtonminuters pass för att få igång flödet av ord.

Men kom ihåg: En sak är säkert, alla som någon gång drabbats av skrivkramp kommer ur det. 

Det här inlägget kom till efter inspiration från Anni Svensson.

Reflektioner på en fredag

Idag är jag underligt sentimental och analyserande. Jag undrar om mitt skrivande någonsin kommer att resultera i en bok som andra kan läsa, om folk då kommer att fråga mig saker om mitt författande – snacka om hybris. Intervjuer i radio, tidning och frågor från läsare. Sådant som jag inbillar mig att författare ofta får höra: Visste du att du ville bli författare när du var liten? Har du alltid skrivit? Hur kommer du på idéer till dina böcker? Och så den där bilden av hur författare är: En observerande, inbunden person som sitter på sin kammare och skriver, skriver, skriver…

Är jag ”sådan”? Har jag alltid skrivit och drömt om att bli författare? Är jag en observerande person? Passar jag in i mallen av hur folk förväntar sig att författare ska vara?

Nej. Jag gör inte det. Jag är hopplös på att tjuvlyssna på samtal när jag är ute och rör mig bland folk. Jag är värdelös på att lägga märke till detaljer. Jag tar inte personer från verkligheten och kastar in dem i mina berättelser. Jag har inte alltid skrivit. Har inte alltid haft författare som mitt drömyrke. När jag var fem år fick jag mina första skridskor, ett par hockeyrör, då ville jag bli hockeyproffs. Sedan tror jag att jag ville bli lärare. Och någonstans däremellan ville jag nog ha en häst. Men författare, nej det har inte funnits på kartan. Förrän nu när jag är 28 år gammal. Nu vill jag ingenting hellre.

Jag har inte alltid skrivit. Däremot har jag läst sjukt mycket. När vi var bortbjudna på middag hos folk letade jag alltid upp en bokhylla och satte mig ner med en bok. Jag kunde försvinna in i boken helt och fullt. Så när det var dags för mat eller tid att åka hem och mamma ropade mitt namn hörde jag henne inte. Jag befann mig i en annan värld. Läsandet har gett mig ett stort ordförråd och en känsla för hur meningar byggs upp. Det har jag nytta av nu när jag bestämt mig för att skriva.

Vad vill jag säga med det här då? Kanske att det inte spelar någon roll vad du har haft för drömmar eller vad du har gjort innan du kom på att du ville skriva. För när du tittar i backspegeln så kommer du att se att allting som du har gjort i ditt liv, på något sätt har lett fram till den plats där du befinner dig idag och de drömmar du när idag.

Fem snabba

Skriva råmanus / Redigera
Jag älskar redigeringen! Att skriva råmanus var kul men så ångestfyllt eftersom jag inte hade någon aning om vart jag var på väg. I redigeringsfasen vet jag.

Synopsis / Skriva fritt
Egentligen gillar jag en blandning. Det är sjukt svårt att skriva planerat efter ett synopsis och jag vet att vissa planerade scener ändå får stryka på foten när det kommer till kritan. Men jag behöver en punkt, ett mål att jobba mot.

Pappersbok / E-bok
Trots att jag har börjat läsa fler e-böcker så föredrar jag pappersboken. Måste ha en lättare och bättre padda innan jag till fullo kan uppskatta e-boken.

Morgonskriva / Kvällsskriva
På morgonen är jag trött i kroppen och på kvällen är jag trött i huvudet. Alltså är det enklare för mig att skriva på morgonen.

Bokbloggar / Bokpoddar

Med risk för att jämföra äpplen och päron… men bokpoddarna ger mig möjligheten att lyssna på någonting trevligt samtidigt som jag städar/tvättar/lagar mat/borstar tänderna/går på toaletten. (Jepp, varför ska man lämna telefonen när man går på toa?)

Vad föredrar ni?

 

 

 

Musik och skrivande går hand i hand

There is always a time for music * I will marry anyone who makes me a mixed tape *:

Musik har varit en stor del av mitt liv. Både i det att jag har lyssnat och själv utövat musik – ensam eller tillsammans med andra. Det mest underbara är när en sång griper tag i mitt allra innersta och får mitt hjärta att slå extra hårt, halsen att snöras åt och tårarna att rinna. Tänk att lite ljud kan skapa så starka känslor.

Jag har förstått att en del gärna lyssnar på musik under tiden som de skriver. Det har jag säkert bloggat om tidigare. För mig fungerar det inte alls. Jag går in alldeles för mycket i musiken och alldeles för lite i texten. Att lyssna på musik innan jag börjar skriva däremot, det fungerar alldeles utmärkt. För att ratta in känslorna i rätt stämning liksom.

Temat för min bok handlar mycket om att våga. Att våga starta om på en ny plats, att våga berätta det som tynger en, att våga visa sig sårbar, att våga stå upp för sina drömmar.
Därför har jag en lista kopplad till mitt manus som innehåller låtar som Laleh – Just nu, Helene Sjöholm – Gabriellas sång och Laleh – En stund på jorden.

Har ni något tips på låtar som jag måste lägga till på listan? Låtar som handlar om att våga leva.

Läskräsen

Jag är inne i en sådan där period då jag är otroligt kräsen med vad jag läser. Det går i vågor, men jag misstänker att det har blivit värre sedan jag själv började skriva. Nu kan jag sucka åt romantiska klichéer som att hjälten och hjältinnan träffas genom att de stöter ihop med varandra, eller våndas över att de inte över huvudtaget träffas. Så är det i den senaste boken som jag började läsa innan påsk och faktiskt bestämt mig för att lägga undan. Sorry Robyn Carr, den här föll mig inte i smaken. Men du får en ny chans snart!

Hitta hem

Istället har jag bestämt mig för att plocka upp den här:

En ny början

Jag tror att den blir bra. En bok att skratta till och må bra av. Vad läser ni just nu?

En morgondröm

Du vaknar upp, solen har precis kämpat sig över hustaken och skiner in genom dina – otvättade – fönster. Resten av familjen sover fortfarande djupt. Du svänger fötterna över sängkanten och sätter ner dem mot golvet. Huttrar lite när värmen från sängen lämnar din kropp. Fort på med mysbyxor och den där slitna koftan som du vet att du borde slänga, men som du bara inte kan skiljas ifrån. Ute i köket står en ensam grå tekopp på bänken. Kvällen innan förberedde du en tesil och fyllde tekokaren med vatten. Under tiden som vattnet värms upp sträcker du armarna ovanför huvudet och gäspar. Långsamt vaknar kroppen och hjärnan till liv. Du tittar på datorn. Snart sitter du där och skriver dagens första ord.

Ungefär såhär skulle jag kunna tänka mig att starta upp en skrivmorgon. Jag vet att jag har pratat om det där med att skriva på morgonen tidigare och nu har maken peppat mig att testa. Ni som skriver på morgonen, hur gör ni för att komma upp ur sängen? Eller för all del ni som inte kommit till skott än, vad skulle krävas?

Hur många är lagom?

Jag hoppas att ni alla är okej där ute. I lördags kändes det konstigt att sätta mig ner i skrivstugan. Men jag skrev för kärleken. Världen behöver så mycket kärlek just nu.

Igår kom en vän över till mig för att fika. Så trevligt eftersom vi inte setts på några månader! Senast vi träffades berättade jag att jag skrev och nu frågade hon hur det gick. Jag blir alltid lika förvånad och glad när folk i min närhet frågar hur skrivandet går. Det får mig att sträcka på ryggen lite extra.

Svaret blev att jag skriver för fullt. Min förhoppning är att kunna skicka ut manuset till testläsare i maj. Sara, vars fina chiclit manus jag läste för ett tag sedan, har erbjudit sig att återgälda tjänsten. Sedan har jag ett par personer som jag har tänkt fråga. Men funderingen är: Hur många testläsare är lagom? Vad tycker ni?

Är vi författare eller matematiker?

I believe so x Pinned By #TheLifeLinesStudio www.instagram.com/The.LifeLines.Studio www.TheLifeLinesStudio.Etsy.com www.facebook.com/TheLifeLinesStudio.:

Efter det sega skrivpasset häromdagen har jag ägnat mycket tankeverksamhet kring det här med att räkna ord. Är det så smart? Är jag författare eller matematiker? Vad tusan håller jag egentligen på med?

Nu vet jag att det här med att räkna ord inte är allt. Men ändå… den här frågan har jag brottats med från dag ett när jag bestämde mig för att slutföra mitt manus. Hur ska jag veta när jag är klar? Vad är egentligen mitt mål? Lösningen blev att räkna ord och efter lite googlande så bestämde jag mig för att 70 000 ord var rimligt. Det hjälpte mig framåt och jag kunde med förtjusning se att ett skrivpass som resulterade i 3 000 ord motsvarade flera procent på ordmätarställningen.

Alla gör olika. En del räknar ord medan andra mäter sina framsteg i tecken.  Nu pratar jag främst om själva processen med att skapa ny text. När det kommer till ren redigering (flytta scener, korra eller skriva om meningar) är det få som räknar ord. Då är det sidantal som gäller för de flesta. Men efter att ha slutfört mitt råmanus och börjat med redigeringen känns detta ordräknande en aning krystat. Varför håller vi egentligen på med detta räknande?

I min jakt på en lämplig bild till detta inlägg ramlade jag över en skrivarblogg driven av Mandy Wallace. Hon förespråkar att vi slänger ordräknandet i sopkorgen och börjar skriva under en bestämd tid istället. Hon ger sju anledningar till varför det är bättre. Och vet ni, jag är beredd att hålla med. Från och med imorgon ska jag alltså börja räkna skrivtimmar istället för ord. Mitt manus blir så långt det blir och jag kommer att vara nöjd så länge innehållet är bra. Helt enkelt lagom.

Så… är du författare eller matematiker?

Aspirerande författare

Det där med att våga prata om sitt skrivande har jag varit inne på tidigare – närmare bestämt i oktober. Men tack vare det här inlägget på Livs blogg så föddes frågan igen. Nu när det gått några månader och jag är inne i redigeringsfasen, känner jag mig lite stadigare på benen. När någon frågar vad jag skriver om kan jag sammanfatta historien hyfsat kort och tala mig varm för berättelser med mycket kärlek och lyckliga slut. Jag sträcker lite på mig när frågan kommer, snarare än att skruva på mig, rodna och skrapa med foten i marken.

Jag kallar mig aspirerande författare. Ordet aspirerande klingar mer ödmjukt än ”blivande” i mina öron. Att aspirera betyder ungefär ”hoppas på” eller ”sträva mot”. En klockren beskrivning av vad jag håller på med.

När jag var liten lärde jag mig att ”önska kostar ingenting”. Så är det. Jag önskar, hoppas och stävar mot att en dag kunna ta bort ordet aspirerande och enbart använda ordet författare.