Denna rosa godbit…

… ramlade ner i min brevlåda igår. Den samt min hög med romancelitteratur får följa med till stugan under helgen. Mysa framför en brasa med bok, skriva och bara ta det lugnt står på agendan. 

Hoppas att ni också får en underbar påsk! 

Beviset

Här är beviset för att jag släpade mig upp och slog igång datorn! Tände några ljus också. Nu kör vi, 30 minuter hinner jag.

Passar även på att avslöja nya titeln: Ett lyckligare nu.

En morgondröm

Du vaknar upp, solen har precis kämpat sig över hustaken och skiner in genom dina – otvättade – fönster. Resten av familjen sover fortfarande djupt. Du svänger fötterna över sängkanten och sätter ner dem mot golvet. Huttrar lite när värmen från sängen lämnar din kropp. Fort på med mysbyxor och den där slitna koftan som du vet att du borde slänga, men som du bara inte kan skiljas ifrån. Ute i köket står en ensam grå tekopp på bänken. Kvällen innan förberedde du en tesil och fyllde tekokaren med vatten. Under tiden som vattnet värms upp sträcker du armarna ovanför huvudet och gäspar. Långsamt vaknar kroppen och hjärnan till liv. Du tittar på datorn. Snart sitter du där och skriver dagens första ord.

Ungefär såhär skulle jag kunna tänka mig att starta upp en skrivmorgon. Jag vet att jag har pratat om det där med att skriva på morgonen tidigare och nu har maken peppat mig att testa. Ni som skriver på morgonen, hur gör ni för att komma upp ur sängen? Eller för all del ni som inte kommit till skott än, vad skulle krävas?

Jag utvecklas

Jag är framme vid en scen som kräver en hel del. Det är nu A och J ska inse att de är intresserade av varandra. Dessutom ska det in en hel del detaljer och jag ska bestämma mig för hur mycket A är villig att avslöja om sig själv. Puh. Igår gick det trögt med andra ord. Jag pillade med en novell som jag skickade in till en skrivtävling och efter en timme var jag helt slut.

Jag märker här en tydlig skillnad i hur jag arbetade i höstas när jag skrev råmanuset. Det är tydligt att jag har blivit mer säker på mitt skrivande. I höstas hade jag nämligen suttit kvar framför datorn och kämpat vidare. Nu vet jag att det inte ger någonting, alltså släpper jag skrivandet och tar upp det vid nästa inplanerade skrivpass. Det är nämligen så jag fungerar och så länge jag bokar in mina skrivtimmar så löser det sig. Jag har ett skrivmål på 4 000 ord per vecka. Sitter jag och skriver en timme ger det ungefär 1 000 ord. Enkel matematik: Jag måste sitta minst 4 timmar per vecka för att få ihop till mina 4 000 ord. Ofta sitter jag fler timmar och har jag tur kan det resultera i betydligt fler ord (som förra veckan) eller så når jag precis upp till mitt mål.

Tack vare att många av er skriver och är så öppna på era bloggar har jag förstått att jag håller en relativt hög takt. Det gör mig lugn och tacksam. Alltså, nu struntar jag i gårdagen och satsar på en ordentlig skrivhelg istället. Woop, woop!

Hur hanterar ni ett segt skrivpass eller när inspirationen sinar?

Vad är du inte beredd att offra?

Det finns tre saker som jag inte är beredd att offra för skrivandet. Bilden ovan illustrerar en av dem. Yoga. Det ger mig lugn och styrka – såväl fysisk som psykisk. Båda behövs för att kunna sätta sig på rumpan och skriva! Jag har en axel som krånglar men yoga är dundermedicinen som fungerar varje gång. Det andra som jag aldrig skulle offra – i alla fall under en längre period – är sömn. Sedan barnsben har jag älskat att sova, minst nio timmar men allra helst tio. Med sömnen är det samma sak som med yogan, ordentligt med sömn hjälper min kreativitet och skrivandet. Den tredje ”saken” som jag aldrig skulle offra är min man. Visst, han har fortfarande lite svårt att hantera den situation som uppstår när jag går in i min skrivbubbla och är lätt (hrm… väldigt) frånvarande. Det kommer vi att lösa. Nu är jag tydlig med när jag ska ha skrivtid och tack vare skrivkursen så har jag blivit mer effektiv i mitt skrivande. Det betyder att jag inte behöver en hel kväll för att få ihop 1 000 ord, det går på ungefär en timme numera.

Berätta, finns det någonting, stort eller smått, som du inte är beredd att offra för skrivandet?

Lördagsnöje

Kommer ni ihåg ritrullen? Nu åkte den fram igen! Det visade sig att Ava och Jakob var mer ”färdiga” än vad jag kom ihåg. Dessutom gjorde jag mindre kartor över två bikaraktärer som kommer att spela en viktig roll i berättelsen. Speciellt den ena är jag lite kär i. Hon är så cool!

Nu åker datorn fram och allting ska in i varsitt dokument. Det här kommer att bli bra!

Alla behöver vi lite pepp

Det känns som om jag har kommit ut på andra sidan. Kalendern gapar underbart tom de kommande helgerna (och veckokvällarna också för den delen). Igår köpte jag en väggkalender som ska upp på någon av väggarna i hemmet. Maken knorrade när jag förklarade att det skulle bli ytterligare ett spikhål i väggen. Men vad gör man inte för att styra upp sin vardag?

Nå det fina med kalendern är att jag ska börja skriva in vilka kvällar och helger som jag ska ha skrivtid. Det har ju varit lite si och så med det där. Men nu är jag som sagt ute på andra sidan och det riktigt kliar i fingrarna. Jag vill så gärna sätta tänderna i mitt manus! Målet är att kunna skicka till lektör innan sommaren. Det känns som en rimlig tidsgräns. Innan dess ska jag ragga några testläsare också.

Det som fick mig lite extra peppad inför skrivandet var gårdagens chatt med mina skrivkursare. När timmen var slut var vi tre stycken som stannade kvar och pratade. En av dem sa att av alla texter som jag lagt upp och fått feedback på så gillade hon mest inledningen till mitt manus! Tror ni att jag blev glad?? Då visste hon inte att jag har ett helt färdigt manus – så hon sa det inte för att vara schysst. Vi behöver alla lite pepp ibland med andra ord.

Tillbaka till karaktärerna

Det är glest mellan blogginläggen just nu. Det beror på att jag tar sådana pyttesteg fram med mitt manus att det känns onödigt att skriva två rader på bloggen om det varje dag. Men nu kan jag meddela att jag har läst klart manuset! Tjoho! Jag blev mest förvånad över hur väl allting hängde ihop. Det var ingen som bytt kön genom processen, försvunnit på vägen eller andra större problem. Men jag har massor av redigering att göra.

Jag beräknar att ungefär 1/3 (eller mer!) av manuset kommer att flyttas över till ”skräpdokumentet” där jag samlar alla texter som inte får vara kvar i manuset. Ca hälften av det som återstår måste skrivas om rejält. Resterande putsas till. Men helt hopplöst är det inte. Nyckeln till att få till det ligger i att jag måste gå tillbaka i processen, tillbaka till karaktärsbyggandet. Vilka är egentligen Ava och Jakob? Vilka hemligheter har de? Hur har de hamnat där de är? Vad är det värsta som skulle kunna hända dem?

Jag har såklart gjort det här innan jag började skriva men i takt med att jag skrev ändrades karaktärerna och nu är den informationen som jag hade från början hopplöst gammal. Både Jakob och Ava hade varsin död förälder när jag började skriva, det har de inte längre. Jakob har fått en syster – grattis! Ava fick en röd liten stuga istället. Jag vet inte vem som är mest tacksam. Kanske Ava.

Hur tänker ni när ni bygger era karaktärer? Gör ni ett ordentligt jobb från början eller växer karaktärerna fram i takt med att ni skriver?

Just nu: limbo

Jag är medveten om att inläggen här på bloggen kommer väldigt sporadiskt. Det beror helt enkelt på att jag befinner mig i något slags limbo just nu.

Testläsningen av Saras fina manus är klart – jag kunde inte lägga ifrån mig det innan jag läst färdigt (spoiler: bra manus!) och att läsa två manus samtidigt med kritiska ögon var helt enkelt för svårt för mig.

Jag har skissat på nya manuset, Nyårslöftet men känner mig inte redo att gå vidare med idéen ännu. Den får ligga på jäsning som Elisabet brukar säga 🙂

Och så redigeringen av ASA. Vad ska jag säga? Jag är inte ALLS nöjd med inledningen. Det känns som att första fjärdedelen är någon slags blindtarm som jag bara vill operera bort. Jag vet att manuset blir så mycket bättre senare, förmodligen för att jag under skrivprocessen lärde känna karaktärerna och miljön bättre och det gjorde det lättare att skriva. Just nu vill jag bara skita i att läsa de första kapitlen och hoppa framåt i manuset, landa där historien börjar. Denna insikt har fått mig att förstå det jag redan läst på så många bloggar: att många berättelser börjar alldeles för tidigt. Läsaren behöver inte få all bakgrundsinformation på en gång. Jag har med andra ord gjort ett klassiskt nybörjarmisstag.

Men, på något sätt vet jag att jag måste läsa igenom manuset, även om det svider att hela inledningen är skit. Jag får bara ta mig själv i kragen och läsa. Det blir bättre senare och om jag förstår vad som är viktigt för berättelsen längre fram kanske det ger mig nyckeln till inledningen.

Ni som också redigerat/redigerar, vad är er känsla när ni läser igenom första gången?

I konflikt med mitt inre

Jag har gått in i min tankebubbla igen. Ni vet, den där bubblan när man går runt och tänker på sitt manus likt en sömngångare medan man gör andra saker. Hänger tvätt, lagar mat, tittar på TV, cyklar till jobbet osv, osv. Det är ASAs konflikt som spökar. För att förklara, en konflikt ska vara tydlig och helst vill jag kunna förklara den med några få ord.
Ex: Becky vill shoppa en massa men hon har inga pengar. (Konflikten i En shopaholics bekännelser)

Min konflikt är lite mer komplicerad än så. Ingenting fel i det, en konflikt kan ha flera lager precis som en lök men den huvudsakliga konflikten måste vara lätt för läsaren att utskilja. Så efter några dagar i min tankebubbla har jag äntligen löst det. Dessutom är det tydligt varför Ava och Jakob måste komma överens, varför de behöver varandra. Så skönt när bitarna faller på plats, nu återstår bara att se om det blir bra i skrift också 🙂

Hur tänker ni kring det här med berättelsens konflikt?