Nästan 3 veckor…

… höll min glädje över lektörsutlåtandet i sig. Så i helgen kom det smygandes tillbaka: tvivlet. Jag började läsa in saker i utlåtandet, som att Ava inte alls fungerar, att Jakobs historia – om än att den är bra – är för spretig och att konflikten inte alls håller. STORA saker!

Jag slog mig ner i stugan i helgen med några skrivböcker och läste igenom avsnitten om karaktärer och konflikter. Bara för att få inspiration liksom. Och mitt i allt kände jag bara Näe, varför ska det vara så krångligt? Jag försöker skriva en bok som inte är jag. Försöker få in viktiga ämnen (i stil med överskuldsättning, kontrollerande män osv) Dessutom oroar jag mig för att någon ska trycka ner sitt finger på en sida och säga Men hallå, det här är ju inte trovärdigt! Och då tänker jag främst på att en av mina karaktärer driver ett kafé, i en mindre stad ute vid havet. Hur tusan får hon det att gå runt?

Så i lördags var jag ganska nere. Läste ut en bok och plockade upp en riktig romance. Nora Roberts. Det kan aldrig bli fel.

Bildresultat för nora roberts återkomsten

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här inlägget. Känslan av att det jag skrivit är skit sitter fortfarande fast i mig. Jag vill ju bara skriva härliga berättelser om kärlek! Skapa miljöer dit läsare kan fly och glömma verkligheten en stund. Där finns inga Sverigedemokrater, krig, män som våldtar, kroppshets, diskussioner om huruvida småkillar ska våga gå till skolan iklädd klänning eller män som slänger ur sig ordet ”tantsnusk” när jag nämner ordet romance. Usch.

Mitt första lektörsutlåtande

Egentligen hade jag tänkt skriva ett inlägg om min första releasefest, den som jag besökte i fredags för Anna Ahlunds bok Saker ingen ser.

Men…

Så kom lektörsutlåtandet. Och allting annat kändes med ens oviktigt. Hela 15 sidor med kommentarer och analyser av mitt manus. Komplett med ord som ”välskrivet”, ”professionellt”, ”livfull” och ”du är verkligen på rätt väg”.

Nu är det här visserligen taget från första sidan. Där det som bekant är bra att vara positiv för att den som tar emot kritiken inte ska störtdyka ner i tvivlet djupa avgrund. Utlåtandet fortsätter med förslag på vad som fungerar bra och mindre bra. Men överlag kände jag en pirrande känsla i såväl mage som hjärta när jag läst färdigt. Och jag tror faktiskt att mina ögon fuktades.
En utomstående person, vars jobb är att läsa andras texter, tycker att min text har potential! Lektören är rak och ärlig med att det kommer att krävas några rundor redigering men grunden finns där. Jag har alla ingredienser som krävs för att baka ett fantastiskt gott bröd (ping Elisabet!) Nu ska jag bara blanda dem i rätt ordning och låta dem jäsa ordentligt.

Vad ska jag göra nu tänker ni? Tanken är att jag ska läsa igenom utlåtandet några varv till. Låta det landa och skilja ut vad jag behöver förstärka eller fördjupa. Läsa igenom Ett lyckligare nu ett eller två varv. Sedan sätta mig med min ritrulle och försöka strukturera upp texten. Fundera och analysera. Ser framför mig hur jag sitter på golvet framför ritrullen med färgpennorna utspridda runt mig och en tekopp i handen. Jag tror att jag mindmaps är min grej så det ska jag jobba med.

Hur lång tid detta ska ta är oklart. Det får helt enkelt ta den tid det tar. Nu är det slut med tajta tidsplaner som får magen att knyta sig. Jag ska ojobba mig igenom den här redigeringsrundan, för att citera Marie.

Ingen plan för hösten

Som alltid (haha, alltid men ja det har hänt två gånger) när jag är utan mitt manus känner jag mig lite matt  under de första dagarna. Jag kan inte beskriva det på ett annat sätt. Det är lite som när du sprungit ett riktigt långpass och är helt slut men samtidigt glad över att du tog dig i mål. Igår var jag helt övertygad om att lektören kommer att hitta en massa ”fel” och föreslår så stora förändringar att jag kommer vilja lägga mig ner och dö skrivdöden. Lägga undan datorn för gott och aldrig skriva ett ord till. Fick lite pepp från olika håll så idag känns det bättre. Jag har mer distans till manuset och försöker att inte planera min skrivhöst.

Det där med att inte planera känns extra viktigt. Jag har jobbat extremt hårt med manuset och behöver ta det lite lugnare. Många i min omgivning har påpekat det, liksom några av er bloggläsare 😉 Men jag är som ett barn inför julafton! Jag tycker att varje steg, varje nytt moment som jag upptäcker i skrivprocessen är så lockande att jag vill att allting ska hända samtidigt och nu på en gång. När jag brinner för någonting så går jag in för det till 10 000 %. Ibland har jag liksom svårt att hejda mig. Men i höst är det dags att hitta balansen. Med en ny kalender (en Bullet Journal) så ska jag försöka att boka in färre skrivtider och inte planera så långa pass.

Det var allt jag hade idag. Behövde skriva av mig lite. Nu ska jag snart iväg och PRATA av mig med mina författarvänner A-K och Matilda. Vi har inte setts på hela sommaren, det ska bli så kul att höra om allt som hänt!

Manus hos lektör 

Jag behöver inte säga mer. Alltså, jag har jobbat så jäkla hårt med det här manuset. Nu ska jag unna mig lite ledighet. Är så jäkla stolt över mig själv!

Uppdatering: Lektören börjar läsa idag och återkommer inom 8 dagar. Usch, nu får ni peppa mig ordentligt. Hur ska jag stå uuuuuut?