Så vågade jag slänga 80 % av mitt manus – eller hur man bestiger ett berg tre gånger

Foto: Kyle Johnson unsplash.com

Jag vill på förhand be om ursäkt för alla berg-referenser…

Att läsa är att resa heter det. Jag skulle vilja säga att skriva är att göra den där resan helt ensam som testperson och gå på alla misstag som finns. Att tvingas bestiga samma berg om och om igen.

Jag blev klar med råmanuset den 18 december 2016. Inför redigeringen kastade jag ca 44 % av texten – vilket under redigeringens gång blev mer men det noterade jag tyvärr inte. När utkast 3 föddes skedde samma sak. Och nu, inför utkast 4 har jag förkastat hela 80 % av texten.

Många av er applåderar och förundras över hur jag orkar börja om min bergsbestigning gång på gång. Min metod, om man ens kan kalla det metod snarare är det ett tankesätt, är ingalunda perfekt eller har vetenskaplig grund. Men den tar mig likt tusan upp till toppen, om och om igen. Såhär tänker jag:

  1. Det krävs en jävla övertygelse på din egen förmåga att skriva. Du måste övertyga dig om att du kan bättre. Att du kan utvecklas. Att nästa utkast kommer att bli ännu mer fantastiskt och skimrande.
  2. Se framför dig hur du klarar av att bestiga berget. Speciellt de dagar som det känns tufft. Och när de tuffa dagarna inträffar, tveka inte att använda alla tillåtna medel för att komma vidare. Ostbågar, en varm dusch, massor av kaffe, en promenad, kolla på ett avsnitt av favoritserien och låt hjärnan vila.
  3. Du kan alltid vända tillbaka. Spara dina utkast på ett säkert sätt så att du kan gå tillbaka och plocka upp en scen som du har slängt. Det är megaviktigt att du har den här möjligheten att vända tillbaka. Det är din livlina. Om stormen kastar sig in över ditt berg kan du vandra ner till en säker plats och vila där en stund. Kanske välja en annan väg upp sedan när det lugnat ner sig.
  4. Du tränar dig inför det största berget. Den dagen du blir antagen kommer du att känna dig stark i vissheten att du klarar av att skriva om stora stycken av ditt manus. Jag har ingen aning om förlagen uppskattar att man säger ”Jomen tack, jag kan slänga 80 % av det här ,om ni vill att jag gör det. Jag har gjort det förr.” Men OM de nu skulle kräva det av dig så vet du att du klarar av det. Människan fungerar så. Saker vi har erfarenhet av känns trygga och gör oss säkra. Sådant som är helt nytt upplever vi ofta som skrämmande.
    Men du vet att du klarar av det. Du har bestigit berget tidigare och överlevt.
  5. Till sist: Allt hänger på dig. Bara du kan göra det. Även om du har människor i din omgivning som peppar och uppmuntrar dig är det du och ingen annan som måste tvinga ner rumpan på stolen, lägga fingrarna på tangentbordet och producera text. Vill du få ett manus som är tillräckligt bra för att ge ut måste du ge dig själv fan på att klara av omskrivningar.

10 reaktioner på ”Så vågade jag slänga 80 % av mitt manus – eller hur man bestiger ett berg tre gånger

  1. Sara skriver:

    Väldigt intressant att ta del av tankarna kring din process – det gör att jag förstår den mycket bättre. Själv funkar jag helt annorlunda och har en skrivprocess som skiljer sig en del från din – men desto roligare att få en inblick i hur du jobbar. Alltid finns det saker som man kan dra lärdom av, även om alla inte gör på samma sätt. 🙂 Lycka till med bergsbestigningen, och ha en trevlig helg!

    • Kristina W skriver:

      Så är det verkligen! Jag tycker att det är MER inspirerande att läsa om skrivprocesser som skiljer sig helt från min egen. Då måste jag verkligen utmana mina tankesätt och se om jag kan förbättra mitt skrivsätt 🙂
      Tack för lyckönskningarna! Helgen var fantastisk.

  2. Elisabet Nielsen skriver:

    Jag befinner mig också i en omarbetningsprocess av mitt manus men där skiljer sig nog min process en del från din. Allt finns kvar i huvuddokumentet (alla 800+ sidorna). Men jag har, så här långt, knoppat av prologen och den första scenen ur det första kapitlet (och arbetat om dem och även kastat om dem, så att den lösryckta scenen nu utgör den ny prologen och den forna prologen är det nya första kapitlet). Därefter har jag skrivit en helt ny inledning, eftersom den gamla stretar mot ett slut jag halvvägs genom arbetet skrotade.

    Den nya inledningen (så här långt 9 kapitel och 150+ sidor) kommer så småningom att knyta an till den andra scenen i det ursprungliga första kapitlet – och när jag når så långt kommer jag, kapitel för kapitel, att avgöra vad som kan återanvändas, vad som fortfarande håller måttet och känns relevant, vad jag kan stryka rakt av (eftersom det pekar mot fel slut eller är tillbakablickar som jag nu täckt in i den nya inledningen).

    Jag har satt upp en ny början, som styr mot den sista tredjedelen eller så av texten, som är just så som den bör vara. Däremellan ligger ett stort textparti som jag mer eller mindre måste ploga mig igenom som en snöplog för att friktionsfritt kunna knyta samman texten.

    Om det låter begripligt?

    Och jag kan nästan se framför mig hur en massa överflödig, utdaterad text flyger åt sidorna när jag dundrar in i textdrivorna.

    • Kristina W skriver:

      Vad intressant Elisabet, tack för att du delar med dig! Det är absolut begripligt 🙂 Så om jag förstår det rätt så har du i nuläget kvar all text i samma dokument, men du tänker flytta ut en del i takt med att du skriver framåt? Rent tekniskt skulle det säkerligen fungera även för mig. Men visuellt behöver jag ett rent dokument utan den där texten som jag ändå vet kommer försvinna 🙂 Tänk så olika man kan vara! 🙂

  3. Marie: Mitt skrivliv skriver:

    Spännande! Och en superbra liknelse. Den som första gången ska bestiga ett berg ser utmaningen framför sig, den som för andra gången gör det ser vägen hon ska ta, den som för tredje gången gör det ser perfekta stället att lämna mat för energipåfyllning på väg ner. Varje gång ger erfarenheter som bryter ner utmaningen. Frågan blir inte längre OM man tar sig upp på berget, utan hur. Och där är du nu. Hur coolt är inte det!?
    Att dels kunna se sin text utifrån, dels vara så pass okänslig att det går att kasta massor och skriva om, tror jag är en förutsättning för att lyckas. Och let’s face it, det ska komma ut mycket skit innan vi vaskat fram guldet som går att göra en tacka av 😉

    • Kristina W skriver:

      Jag vet inte om det beror på att jag är sådan som person eller om det beror på att jag är nybörjare. Men ja en hel del skit har det blivit – och några guldkorn som jag sparar på 🙂

  4. Elin Säfström skriver:

    Hatten av, bara. För mig känns det svindlande att tänka sig. Och jag lovar dig att punkt 4 är GULD! Otroligt skönt för förlaget att jobba med en författare med så proffsig inställning. Det har varit otroligt smärtsamt för mig att lära mig att arbeta om ett manus – är fortfarande!

    • Kristina W skriver:

      Haha tack Elin! Skönt att höra att min inställning är proffsig, får jag citera dig när jag blir antagen? 😉
      Visst är det jobbigt att behöva börja om gång på gång, det är inte så att jag bara ruskar av mig det och fortsätter skriva. Det känns! Men just det att jag kan intala mig själv att det kommer bli bättre gör att jag kan fortsätta. Det är min livboj.
      Hur lyckas du ändå ta sig igenom smärtan och arbeta igenom manuset? Får du stöd och råd från förlaget eller har du hittat ett förhållningssätt som fungerar?

  5. Annika skriver:

    Härligt inlägg, jag får använda mig av syrgasen i packningen (vi bestiger ju berg) för att våga läsa, men JÄDRAR så inspirerande!
    Jag tar till mig din skönt osentimentala attityd till texten. Och ostbågarna.

    • Kristina W skriver:

      Ostbågar is the shit! 🙂 För att förtydliga: Det ÄÄÄÄR jobbigt att kasta och skriva om. Men jag har hittat ett sätt att förhålla mig till det. För att använda mig av din formulering: jag har hittat en syrgas – som fungerar 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *