Så vågade jag slänga 80 % av mitt manus – eller hur man bestiger ett berg tre gånger

Foto: Kyle Johnson unsplash.com

Jag vill på förhand be om ursäkt för alla berg-referenser…

Att läsa är att resa heter det. Jag skulle vilja säga att skriva är att göra den där resan helt ensam som testperson och gå på alla misstag som finns. Att tvingas bestiga samma berg om och om igen.

Jag blev klar med råmanuset den 18 december 2016. Inför redigeringen kastade jag ca 44 % av texten – vilket under redigeringens gång blev mer men det noterade jag tyvärr inte. När utkast 3 föddes skedde samma sak. Och nu, inför utkast 4 har jag förkastat hela 80 % av texten.

Många av er applåderar och förundras över hur jag orkar börja om min bergsbestigning gång på gång. Min metod, om man ens kan kalla det metod snarare är det ett tankesätt, är ingalunda perfekt eller har vetenskaplig grund. Men den tar mig likt tusan upp till toppen, om och om igen. Såhär tänker jag:

  1. Det krävs en jävla övertygelse på din egen förmåga att skriva. Du måste övertyga dig om att du kan bättre. Att du kan utvecklas. Att nästa utkast kommer att bli ännu mer fantastiskt och skimrande.
  2. Se framför dig hur du klarar av att bestiga berget. Speciellt de dagar som det känns tufft. Och när de tuffa dagarna inträffar, tveka inte att använda alla tillåtna medel för att komma vidare. Ostbågar, en varm dusch, massor av kaffe, en promenad, kolla på ett avsnitt av favoritserien och låt hjärnan vila.
  3. Du kan alltid vända tillbaka. Spara dina utkast på ett säkert sätt så att du kan gå tillbaka och plocka upp en scen som du har slängt. Det är megaviktigt att du har den här möjligheten att vända tillbaka. Det är din livlina. Om stormen kastar sig in över ditt berg kan du vandra ner till en säker plats och vila där en stund. Kanske välja en annan väg upp sedan när det lugnat ner sig.
  4. Du tränar dig inför det största berget. Den dagen du blir antagen kommer du att känna dig stark i vissheten att du klarar av att skriva om stora stycken av ditt manus. Jag har ingen aning om förlagen uppskattar att man säger ”Jomen tack, jag kan slänga 80 % av det här ,om ni vill att jag gör det. Jag har gjort det förr.” Men OM de nu skulle kräva det av dig så vet du att du klarar av det. Människan fungerar så. Saker vi har erfarenhet av känns trygga och gör oss säkra. Sådant som är helt nytt upplever vi ofta som skrämmande.
    Men du vet att du klarar av det. Du har bestigit berget tidigare och överlevt.
  5. Till sist: Allt hänger på dig. Bara du kan göra det. Även om du har människor i din omgivning som peppar och uppmuntrar dig är det du och ingen annan som måste tvinga ner rumpan på stolen, lägga fingrarna på tangentbordet och producera text. Vill du få ett manus som är tillräckligt bra för att ge ut måste du ge dig själv fan på att klara av omskrivningar.

Ovant att skriva igen

Jag skrev igår. I hela 45 minuter. Trots att jag egentligen inte ville. Men det var den där berömda tröskeln som fick mig att bestämma mig. ”Du kan fortsätta skjuta upp det här hur länge som helst, det kommer inte att kännas lättare för det. Lika bra att bara göra det.”

Så jag skrev. Det kändes hackigt och ovant att  producera ny text. Jag har ju faktiskt inte skrivit ett enda ord på mer än två månader så det är inte så konstigt. Jag har ingen aning om hur texten blev – vågade inte läsa igenom den. Å andra sidan spelar det ingen roll. För jag kan jobba om den, bygga ut och fixa till om så behövs. Nu existerar scenen i alla fall.

Här märkte jag att min planering hjälpte mig framåt. När jag inte visste hur jag skulle fortsätta kunde jag kasta en blick på den korta stödtext som jag skrivit ner. ”Just det ja, så var det… hon blir förtvivlad, sedan nollställd och så…”

Återstår att se om planeringen hjälper mig igenom det här! Jag hoppas det.

Skruvar upp konflikten & ställer allt på sin spets

Har jag sagt att jag älskar min ritrulle? Alltså på riktigt ÄLSKAR den? Att vara kreativ och skriva ställer så stora krav på att man ska kunna släppa loss tankarna. När det medium som man använder för att skriva låser fast tankarna blir det svårt. Hence the ritrulle. Där har jag en rejäl – om än rörig – överblick över alla scener, komplett med lösa frågor och trådar. Istället för en lista med scener som jag måste scrolla igenom.

Jag vill mena att det var tack vare ritrullens magi som jag fick världens bästa idé i söndags. Anledningen till att jag inte har skrivit om det i bloggen tidigare var för att jag har varit tvungen att fundera igenom om det överhuvudtaget kunde fungera. Skrev ett alldeles för långt inlägg till mina skrivarvänner i Messenger. Ett väldigt ledande inlägg som nära på tvingade dem att säga att idéen är fantastisk. Såklart höll de med mig (hehe de vågade inte annat).

Utan att spoila hela idéen så går det ut på att min karaktär Jakob har ett mål och ett tydligt, konkret hinder som gör att han inte kan nå sitt mål. Min andra karaktär Ava har också ett mål, men konflikten slår ner som en bomb senare i berättelsen. Och ställer allting på sin spets. För det krockar HELT med Jakobs mål. Ååååååh så bra! För dig som vill läsa mer om hur man jobbar med karaktärer kan jag tipsa om Simonas blogg. Speciellt de här två inläggen gillar jag:

Hur skapar man bra och trovärdiga karaktärer?

Råd och tips om mål och konflikt