80 % av texten i soporna

Är lite lätt andfådd. Har lyckats planera ihop någonting som kan kallas ett slut. Insåg halvvägs in i mitt planerande att jag behövde en separat lista enbart för sista akten av manuset. Det händer så mycket. Mina karaktärer tar dumma beslut, missförstår varandra och känner väldigt mycket. Jag älskar det.

Men detta innebär också att 80 % av all skriven text åkte i soporna. Jepp. Ni läst rätt. 14 154 stackars ord överlevde. Och inte ens de kommer att få ligga helt orörda. Men jag måste ha någonting att utgå ifrån. 

Nu har jag i alla fall fört in alla planerade scener i Scrivener. Nästa steg tror jag blir att flytta om dem så att de ligger i någon slags ordning. Ska erkänna att jag är lite rädd för att börja skriva igen. Prestationsångest. Det ser ju så bra ut på papper, tänk om det inte blir lika bra när jag börjar skriva…?

18 reaktioner på ”80 % av texten i soporna

  1. Annika skriver:

    Men hjälp, var det 80% av hela manuset eller av slutet? Du har ju verkligen b-ll-r av stål som kan radera så mycket!! Jag vakar över mina ord likt Gollum, väser ”my presious” och tycker inte alls om deleteknappen. Om du någon gång skulle drabbas av inläggstorka så önskar jag ett inlägg om din metod med utkasten och textkastningen etc, känns som en helt ny skrivvärld för mig och jag är jättenyfiken på hur du gör 🙂

    • Kristina W skriver:

      Det var 80 % av HELA manuset! Från 70 000 ord ner till 14 000. Helt galet. Att jag klarar av att göra det är nog för att jag vet att den gamla texten finns kvar om jag ångrar mig. Plus att jag intalar mig själv att det kommer att bli såååå mycket bättre. Jag hatar ju min text varje gång jag låtit den vila och läser igenom den. Det gör det kanske lättare haha 😉
      Tack för tipset och vad kul att du är intresserad av att veta hur jag gör 🙂 Testar mig ju fortfarande fram men de senaste två gångerna har jag gjorde ungefär likadant. Så någon slags metod har jag kanske 🙂

  2. Marie: Mitt skrivliv skriver:

    Modigt! Och antagligen helt rätt!
    Själv har jag kvar en bråkdel av manuset som det såg ut när jag började skriva om det. Jag brukar säga att 90% av det gamla hamnat i soporna, men nu känns det som jag bara ska vara värre, nu när du skrivit 80% 😄
    Hur som helst är jag väldigt glad att jag vågade, för det är mycket bättre nu. Och att behålla en version av den okapade originalhistorien gör processen lite mindre läskig.
    Heja och lycka till!

    • Kristina W skriver:

      Jag hoppas ju att det är rätt beslut! Men som du säger, när den gamla versionen finns kvar som en livlina så går det ju att backa bandet om en så vill.
      Haha men vem räknar, 90 %, 80 %? 🙂 Antingen är vi galna eller briljanta.

      • Marie: Mitt skrivliv skriver:

        Jag hoppas på briljanta!
        Att kunna ta steget tillbaka och våga kapa, eftersom det behövs, ser jag som någonting väldigt positivt. Förutsatt att vi faktiskt blir klara sedan, inte bara kapar 80-90% var tredje månad och börjar om igen, haha.

        • Kristina W skriver:

          Haha ja vi får hålla tummarna för att vi inte är helt värdelösa 😉
          Jag har kapat ganska mycket i varje omgång. Inför utkast 2 kapade jag 44 % först men det blev nog mer i slutändan. När jag skrev utkast 3 hittar jag ingenting om hur mycket som försvann. Och nu då, 80 %… Det går åt fel håll 😉 Men i slutändan kommer det nog att bli bra!

  3. Elisabet Nielsen skriver:

    Verkligen tufft, Kristina! Och bra att du har en säkerhetskopia. För oavsett om det inte längre passar in kan finnas detaljer man sedan kommer på att man kanske kunde återanvända i andra sammanhang och formuleringar värda att plocka upp igen och stoppa in någon annanstans.

    Jag droppade hela slutet på min huvudtext, ungefär halvvägs in berättelsen. Som tur var innan jag skrivit den annat än i stolpar. Samma skäl, det kändes inte som om den höll måttet längre. Tvärt om, den kändes så ”Verkligt medioker romance, standardmodell 1A”. Allt var så svartvitt, med en (över)tydligt definierad skurk i konflikt med den ene huvudpersonen.

    Så jag satte upp ett nytt slutmål att styra mot och allt blev så mycket bättre. Istället för svartvitt och övertydligt jobbar jag nu med hela gråskalan. Och texten jag skrivit efter det beslutet känns avsevärt mycket bättre än den första, skrivna halvan. Nu håller jag på att skriva en helt ny början, som tar ut kursen mot det nya målet. Jag måste skriva och arbeta mig rakt igenom hela texten och se vad som fortfarande går att använda, vad som inte längre passar in, vad som kan dumpas (förhoppningsvis en hel del) och vad som måste skrivas om eller nytt.

    Fortfarande mitt första utkast. Främst eftersom det ännu inte är komplett (det har ett par vid det här laget ökända HÅL). Men det är ett första utkast som bitvis redigerats kanske tio, femton gånger i försöken att få eländet att hänga ihop.

    • Kristina W skriver:

      Säkerhetskopian är min livlina. Jag sparar löpande på en USB sticka och för med jämna mellanrum över till en extern hårddisk. Man kan aldrig vara nog försiktig 😉
      Vilken tur att du såg tidigt att slutet inte skulle fungera! Har du arbetat om skurken också eller bara själva handlingen?
      Jag tycker det är svårt med skurkar. Har en ganska… hrm, bestämd, person i mitt manus som hindrar Ava från att göra det hon vill. Men jag vill försöka skapa sympatier för den här personen också. Fick tipset från en vän att lägga till mer bakgrund. Jag hoppas att det mjukar upp hen 🙂

      • Elisabet Nielsen skriver:

        Ja! Jag fick arbeta om min skurk totalt!

        Faktum är att det var han som knackade mig på axeln och menade att nu fick det räcka med de här dumheterna. Han var inte alls nöjd med hur han framställdes, han skulle aldrig agera så som jag planerade det – och kunde författaren ha godheten att ta sitt förnuft till fånga?

        Jag hade en palatsrevolution på halsen och det var bara att skrota den ursprungliga idén och skriva om varenda scen där han var med och sätta upp ett slutmål som låg mer i linje med de nya förutsättningarna.

        Om du vill läsa mer än jag har möjlighet att få in här i kommentarsfältet så har jag skrivit flera inlägg om det här på bloggen. De här båda är de ursprungliga, och förmodligen de mest uttömmande om vad som hände.

        Uppföljning av den stora textröran sedan skurken gjort palatsrevolution:
        https://elisabetnielsen.blogspot.se/2014/03/skrivprocessen-lyhordheten-gentemot.html

        Det ursprungliga inlägget om skurkens palatsrevolution mot författaren:
        http://elisabetnielsen.blogspot.se/2014/01/romance-i-kubik-eller-min-forfattare.html

        (Sedan dess har jag i praktiken, textmässigt sett, försökt byta motor på en jumbojet under inflygningen till Arlanda)

        • Kristina W skriver:

          Oj då! Hrm… min skurk snörpte mer på munnen, tittade överlägset på mig och sa något i stil med: ”Tror du inte att jag har anledning att handla som jag gör? Jag har faktiskt X bästa i åtanke!” Så vi försöker som bäst lära känna varandra mer på djupet 🙂
          Tack för länkarna! Jag ska definitivt se till att läsa.

  4. Ninas corner skriver:

    Samtidigt som jag förfäras av att kunna/våga deleta så många ord, så är jag så imponerad och inspirerad av ditt mod. Lien går varm i mitt manus också kan jag säga, och samtidigt som det ger ångest så känns det så bra! De där kluvna känslorna…

    • Kristina W skriver:

      Verkligen kluvna känslor! Jag får infall där jag vill slita mitt hår, stoppa tillbaka all text och arbeta vidare med den. Men jag står emot. Det kommer att bli bättre. Eller… jag tröstar mig med att det i alla fall inte kan bli sämre 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *