Nu tar jag nästa steg

Först och främst, tack för alla stöttande kommentarer i förra inlägget. Ni vet att ni är guld värda eller hur? Att jag överhuvudtaget orkar streta vidare när det känns som att fötterna sitter fast i ett kärr är mycket tack vare er!

Efter den förra veckans funderingar har jag tillbringat helgen med att fundera lite till. Igår (söndag) var det sedan långt tillbaka planerat en skrivdag tillsammans med mina vänner A-K och Matilda. Vi befinner oss alla tre i det stadiet då våra manus har vilat, vi har läst igenom och står nu inför en redigeringsrunda.

Vi pratade en hel del. Både om skrivandet och annat. Men vi jobbade även med våra manus. Jag har ju sagt att jag ska ta det lugnt under hösten. Och det tänker jag stå fast vid. Nästa steg (godkänt av mina vänner) blir att skissa klart på Ava och sedan skriva en del lösa scener för att sätta henne på prov. Att lära känna henne lite närmare. Huruvida dessa scener kommer att flytta in i manuset eller inte är oklart. Därefter kommer jag att skissa på några dramatiska kurvor. För att se till att det finns ett naturligt flöde i såväl karaktärernas känslor som de externa händelserna.

Rent tidsmässigt ska jag lägga in lite längre skrivpass varannan helg. Inte skriva måndagar och fredagar (av erfarenhet vet jag att jag inte har energi till det) men tisdagar, onsdagar och torsdagar ska jag försöka få in 1-timmes pass.

Jag tror att det kommer att bli bra. Jag har en lös resplan. Snart lyfter planet och jag är försiktigt positiv till vad som kommer att hända!

8 reaktioner på ”Nu tar jag nästa steg

  1. Elisabet Nielsen skriver:

    Det låter som en smart plan, Kristina. Härligt att du känner att du är på banan igen. Att kunna diskutera sina texter och skrivarvedermödor med likasinnade är verkligen guld värt.

    För egen del blev det litet komplicerat skrivande i helgen, när jag tog tag i en sak som allt mer bekymrat mig den senaste månaden eller så. Jag har inte skrivit om det bloggen än – jag började med att skriva om min läshelg, tanken är att det skall bli ett inlägg om skrivhelgen senare (förhoppningsvis i dag).

    • Kristina W skriver:

      Det är verkligen guld värt! De som inte skriver har liksom svårt att fatta varför man klagar. ”Det är väl bara att skriva?” Jo pyttsan… 😉
      Alltid kul att läsa om ditt skrivande Elisabet!

  2. Marie: Mitt skrivliv skriver:

    Låter som en bra idé att även begränsa och sätta bestämda tider för skrivandet. Att prioritera vila också. På så vis undviker du att alltid ha skrivandet ”hängande över” dig, även om det är ett onödigt negativt sätt att uttrycka det, men du förstår vad jag menar. Jag tänker mycket så, tillåtna stunder för X eller Y gör att det inte finns en massa som ständigt drar i en.
    Att tillåta sig att fundera igenom läget då och då är smart, omgruppering och reboot, sedan är det bara att köra 🙂

    • Kristina W skriver:

      Jag förstår precis vad du menar Marie! När jag skrev råmanuset hade jag nästan alltid dåligt samvete när jag var ledig men gjorde andra saker än att skriva. Ex. kollade på TV, tog en promenad, hängde med ut på after-work osv. Men när jag planerar in skrivtid blir det lättare, då vet jag när jag ska jobba och inte.

  3. Louise Baumgärtner skriver:

    Heja dig! Vet du, jag skrev ju på min Skuggvinter i 10 år och många gånger kändes det så bedrövligt jäkla segt. Det tog några år innan jag ens hittade flyt, för i början skrev jag så sällan. Många gånger undrade jag varför jag ens satt vid datorn eftersom ingenting blev bra. (Svar; det var min enda paus från hushåll och barn 😂
    Och jag tänkte : det här är ju meningslöst. Men vad vore ännu mer meningslöst ? Jo, att först skriva i 5 år och sedan bara ge upp för att det är meningslöst . Det är ju höjden av…du fattar…
    Det är segt ibland, och tråkigt faktiskt. Man har perioder, det går upp och ner.Men jag tror verkligen på dig och Ava! Och vill läsa om henne, i framtiden. Så fortsätt med det du håller på med bara; paus ibland, vila, skriv… så kommer du i mål😊

    • Kristina W skriver:

      Wow 10 år! Jag blir riktigt imponerad över din uthållighet! Frågan är om jag skulle orka hålla ut så länge 🙂 Men jag förstår vad du menar. Nu har det gått mer än 1 år sedan jag på allvar började skriva. Om jag bara lägger ner det nu känns det lite som bortkastad tid. Även om jag inte vill tänka så eftersom jag har träffat massor av härliga människor, lärt mig otroligt mycket och haft kul. Men resultatet skulle ju inte bli det jag ville – en färdig bok.
      Jag försöker att inte stressa. Tänka att allting som gör att berättelsen rör sig framåt är bättre än att det står helt still. Men svårt är det. Jag vill ju bli färdig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *