Vet ni vad…

… jag känner mig som världens sämsta bloggare just nu. Men brödjobbet har verkligen tagit all energi den senaste tiden. Många resor och så massor att göra plus att jag lider av ”duktig flicka-syndromet” vilket gör att jag vill visa mig glad, pigg och framåt hela tiden. Till slut pyser luften ur en. Som en skrumpen ballong.

Läsningen går i alla fall framåt. Jag försöker blunda för det faktum att jag just nu hatar min text. Den känns platt, stolpig och inte alls fantastisk. Jag försöker bara härda ut och igenom det. Tänker att målet är att jag ska komma igenom manuset. Sedan när jag gjort det, får jag fundera på hur jag ska kunna lyfta upp det till en ännu bättre nivå. Att jag har haft fyra testläsare och en lektör som säger att det är bra och att det med lite jobb kan finnas förlag som kan vara intresserade i framtiden känns just nu skrattretande.

Jag vill inte påstå att det är skrivkramp. Jag skriver ju inte ens! Men läskramp kanske är ett nytt uttryck vi ska mynta? Nåja. Att acceptera känslan brukar vara det bästa sättet för mig. Inte analysera sönder det för då gräver jag en ännu djupare grop. Jobba vidare, sätta upp små mål och belöna mig själv när jag når dem.

Ikväll blir det läsning med en skål ostbågar. Imorgon inflyttningsfest hos svärföräldrarna med skumpa och skaldjur. Livet kunde ju vara sämre! Kram på er!

9 reaktioner på ”Vet ni vad…

  1. Annika skriver:

    Kram på dig också! Känner igen känslan, och den är inget vidare trevlig. Bara att lita på testläsare och lektör, låter ju som om ditt manus har en solid fan-base 🙂 Snart älskar du det säkert igen, du också! Hoppas skaldjuren och skumpan blir välgörande 🙂

    • Kristina W skriver:

      Tack Annika! Ja jag tror nog att manuset kommer att bli bra. Får försöka plocka ut några bra rader ur den feedback jag har fått och ha som motivator. Skumpan smakade utsökt! 🙂

  2. Elisabet Nielsen skriver:

    Sympati, Kristina. För mig låter det som om ditt manus just nu kanske skulle behöva vila ett par veckor och mogna tills du är redo att ta tag i det igen och se på det med fräscha, utvilade ögon. Om det känns som om man måste forcera sig genom texten kan det bero på att processen i hjärnan ännu inte är helt klar. Lycka till!

    • Kristina W skriver:

      Tack Elisabet! Jag känner mig redo att ta nästa steg och jobba vidare med manuset, men kanske inte djupdyka ner i det än. Efter gårdagens skrivdag med mina vänner har jag en lös resplan för den kommande hösten. Delar med mig av den i inlägget ovan. I den planen ligger bland annat att inte stressa fram, utan låta hjärnan reda ut alla problem innan jag stolpar vidare.

  3. Marie: Mitt skrivliv skriver:

    Känner igen mig, även om min situation nu är en annan. Fokus på rätt saker. Det är mitt motto nu.

    Jättehärligt med all fin respons du fått från både testläsare och lektör, du är på gång mot något riktigt riktigt bra.
    Bloggen finns kvar, vi som läser med, så fundera på vad ditt fokus är just nu och kör på det.
    Och du, man behöver inte vara så jäkla trevlig och glad mot alla. Det är okej att bara vara, också.

    • Kristina W skriver:

      Tack Marie, skönt att höra att ni orkar hänga er kvar 🙂 Bara vara, det låter som ett bra tips.
      Fokus på rätt saker, kan jag sno det mottot? Att rensa bort det som ligger och skaver och bara fokusera på det som är viktigt för stunden.
      Jag vet att mitt manus har utvecklat sig otroligt mycket genom alla redigeringsrundor. Det är i alla fall en tröst.

  4. Sara skriver:

    Så är det ibland! Galet egentligen vad olika det kan vara, att läsa sin egen text. Vissa gånger är det precis så som du beskriver, och andra gånger kan man verkligen glädja sig åt och vara nöjd med det. Hoppas att det kommer andra dagar snart, så att du får njuta lite av läsningen också! Och poängen med redigering är ju att försöka få syn på sådant som kan bli bättre, så ibland kanske det är bra med de där kritiska ögonen (även om det inte alltid är en hit för självförtroendet). Det kommer säkert att bli strålande i slutändan!

    • Kristina W skriver:

      Tack Sara! 🙂 Någonstans i allt detta finns ändå en tro på att det kan bli ett riktigt bra manus. Även om det finns en hel del som jag måste reda ut och skriva om. Men vem sa att det var lätt att skriva en bok? Inte var det jag i alla fall 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *