Nästan 3 veckor…

… höll min glädje över lektörsutlåtandet i sig. Så i helgen kom det smygandes tillbaka: tvivlet. Jag började läsa in saker i utlåtandet, som att Ava inte alls fungerar, att Jakobs historia – om än att den är bra – är för spretig och att konflikten inte alls håller. STORA saker!

Jag slog mig ner i stugan i helgen med några skrivböcker och läste igenom avsnitten om karaktärer och konflikter. Bara för att få inspiration liksom. Och mitt i allt kände jag bara Näe, varför ska det vara så krångligt? Jag försöker skriva en bok som inte är jag. Försöker få in viktiga ämnen (i stil med överskuldsättning, kontrollerande män osv) Dessutom oroar jag mig för att någon ska trycka ner sitt finger på en sida och säga Men hallå, det här är ju inte trovärdigt! Och då tänker jag främst på att en av mina karaktärer driver ett kafé, i en mindre stad ute vid havet. Hur tusan får hon det att gå runt?

Så i lördags var jag ganska nere. Läste ut en bok och plockade upp en riktig romance. Nora Roberts. Det kan aldrig bli fel.

Bildresultat för nora roberts återkomsten

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här inlägget. Känslan av att det jag skrivit är skit sitter fortfarande fast i mig. Jag vill ju bara skriva härliga berättelser om kärlek! Skapa miljöer dit läsare kan fly och glömma verkligheten en stund. Där finns inga Sverigedemokrater, krig, män som våldtar, kroppshets, diskussioner om huruvida småkillar ska våga gå till skolan iklädd klänning eller män som slänger ur sig ordet ”tantsnusk” när jag nämner ordet romance. Usch.

22 reaktioner på ”Nästan 3 veckor…

  1. Louise Baumgärtner skriver:

    Jag känner verkligen igen mig! När jag fick tillbaka mitt första lektörsutlåtande var det med GOTT betyg, hon hade verkligen gillat min berättelse, MEN det fanns också viktiga saker som inte höll. Jag arbetade om. Men testläsaren tyckte fortfarande att det inte höll. Jag arbetade om. Lektör två tyckte att det visserligen höll men att det fanns frågetecken. Nu har jag arbetat om igen. Och arbetat och arbetat… och hoppas att det håller.😬Vet inte om dettta hjälpte dig men jag tror det är en ganska normal process. En utgiven författare skrev som tröst till mig ; ”det verkar omöjligt att skriva en bra bok helt själv”. Hjälpen utifrån måste till… Men du, du verkar av utlåtandet att döma ändå ha kommit långt. Så kämpa på! Det är enda sättet att komma i mål😉

    • Kristina W skriver:

      Vad skönt att jag inte är ensam om att känna såhär! Och ja, suck. Det är bara att kämpa vidare. Jag vet ju att jag gör det. Jag gör det varje gång, ner i dalen och upp igen. Allting går framåt. Men det där tvivlet verkar aldrig helt lämna mig…

  2. Marie: Mitt skrivliv skriver:

    Att bara få ur sig det här tvivlet kan vara så skönt och frigörande. Jag förstår precis vad du menar. Plötsligt är allt icke trovärdigt och inget fungerar. Emellanåt händer det där, sedan blir det bättre. För mig har det mycket att göra med hur jag känner mig i övrigt, bra dag = bra manus med potential, dålig dag = dåligt manus som bör kastas i sin helhet.
    Om din karaktär driver ett kafé vid havet så gör hon det och det funkar uppenbarligen ekonomiskt för henne, man ska inte ligga i andras ekonomi, så att säga. Men vill du ta bort eventuellt tvivel kanske ett ärvt hus eller något annat som inte kräver hundra sidors omskrivning kan föras in?
    Hoppas du hittar peppen snart, du har kommit grymt långt med manuset och ingen som läst hittills har sagt att du bör dumpa det, foka på det och jobba på, jag ser en soluppgång för dig inom kort 🙂

    • Kristina W skriver:

      Ja, jag försöker tänka igenom hur byn i övrigt är uppbyggd. På sommaren är ju dessa små havsorter omåttligt populära, men vad gör de sedan på hösten och vintern när turisterna är borta? Jag vet att vissa restauranger stänger ner under vintern, de har helt enkelt bara öppet under sommaren. Andra harvar på. Men ”mitt” kafé har många strängar på sin lyra. Det är med andra ord inte bara ett kafé. Så det hoppas jag är nog trovärdigt. Ingen har hittills anmärkt på det, så jag kanske tvivlar i onödan?
      Åh vilken fin mening ”Jag ser en soluppgång för dig” 🙂 Stort tack för alla pepp!

        • Kristina W skriver:

          Haha ja förmodligen 🙂 Diskuterade frågan igår med mina författarvänner varav en föreslog ”Men kan du inte plantera en gammal runsten ute i skogen så att det kommer japanska turister vallfärdandes till byn?” Älskar folk som tänker utanför boxen. Och tack för ditt raka svar, ibland behöver jag ryckas upp och få höra sanningen 😉

  3. Annika skriver:

    Jag tror att det tillhör processen att tvivla, utan tvivlet skulle man inte ifrågasätta heller, och det vore ju inte så bra för texten. Sen så låter det som att du har kommit långt, att du ser när du försöker göra något som inte är du, och det är ju jättepositivt!
    Ang någon som driver ett café i en liten stad; jag tycker att det kan vara alldeles så trovärdigt, ,av någon anledning äger hon lokalen hon håller till i (ingen månatlig hyra) och hon har väl helt enkelt inte så höga omkostnader i övrigt för sitt leverne. Och vem vet vad hon gjort innan hon började driva café, kanske gjorde hon en bra affär på en fastighet, eller så ärvde hon lite pengar (det gjorde min hp), eller något annat som gör att hon kan ha en skön tillvaro med sitt café.

    • Kristina W skriver:

      Så sant, utan tvivel inget ifrågasättande. Men varför ska det vara så jobbigt?? Slutar man någonsin att ifrågasätta sitt manus? Gud vad jag känner mig gnällig nu, men det är helt enkelt en sådan dag.
      Försöker tänka att det finns andra människor som lyckas blanda in de där viktiga samtalsämnena på ett mästerligt sätt. Och att jag kanske inte är redo för det än. Det får bli i kommande böcker 🙂
      Bra tänkt! Kan det vara underförstått? Alltså, om jag skriver det på sådant sätt att det är självklart att hon får det att gå runt då ifrågasätter inte läsaren det? Eller ”måste” jag förklara hur hon får det att gå runt?

      • Annika skriver:

        Jättesvårt det där med hur mycket man behöver förklara. Min hp har ständig ångest för sin krassliga ekonomi, så det är ett återkommande tema hur hon får det att gå runt. Tror inte att det behöver förklaras så himla mycket egentligen om det inte är viktigt för hur din karaktär känner sig, eller, rättare sagt: känner hon sig glad och nöjd med sitt café (i.e. inte oroar sig över ekonomin) så tror jag att det gestaltar på ett tillräckligt sätt att det går runt för henne. Om du skriver en härlig bok om kärlek med sköna miljöer så kanske pengabekymmer bryter förtrollningen med läsning lite?
        Blir så himla nyfiken på ditt manus nu, ska bli jättekul att läsa NÄR det ges ut 🙂

  4. Elisabet Nielsen skriver:

    Det allra viktigaste är nog att det är din röst. Genuint och otvivelaktigt din röst – det skall höras att du står för det här, att det här är din övertygelse och att du till 100% står bakom dina personer. Det är det som kommer att övertyga en läsare (i alla fall den här läsaren).

    Din kaféägare kanske har ett helt fabulöst överskott för sommarsäsongen som borgar för att kaféet (och hon) klarar sig genom vinterhalvåret även om det kanske bara går precis runt. Vad har hon gjort tidigare? Kanske har hon haft ett välbetalt men stressigt jobb som hon fått ett saftigt avgångsvederlag från? Kanske har hon sålt en bra belägen bostadsrätt i storstan? Kanske har hon ärvt huset kaféet är beläget i?

    Du skrev någonstans ovan också att kaféet hade fler strängar på sin lyra. Det kan kanske vara någonting du kan utveckla i boken. Kanske kör hon populär stickkaféer eller bokklubbskaféer under vintersäsongen där traktens kvinnor samlas och fikar och pratar och umgås?

    Jag vet att du kommer att komma på en lösning, Kristina, bara du tror tillräckligt starkt på din historia. Och på dig själv..

    • Kristina W skriver:

      Tack Elisabet! Precis vad jag behövde höra 🙂 För visst är det så, jag ska kunna stå för min text och vara övertygad om att det är såhär jag vill skriva. Tänker på funderingen jag hade tidigare angående lektörens förslag: jag hade kunnat skriva det som hon föreslog, men det skulle inte ha varit min röst, utan någon annan persons.
      Jag får kanske tänka likadant här. Att jag ska skriva en bok som jag både älskar att skriva och skulle älska att läsa. För jag vet ju vilken typ av böcker som jag slukar och som lämnar mig med ett leende på läpparna. Det är en sådan bok som jag ska skriva.

      Och angående kaféet: Precis så har jag lagt fram det i boken. Det att min kaféägare inte bara säljer bullar utan även andra saker finns faktiskt med ganska tidigt – om jag minns rätt. Och min huvudkaraktär Ava engageras i kaféet på ett härligt sätt 🙂

  5. Elin Säfström skriver:

    Tvivel, det är fanimej min arvedel, och tydligen din också. Och alla andras, framgår ju av kommentarerna. Det finns där och det är bara att ignorera det, tror jag. Det gör jag i alla fall.

    Och hallå! Det är DIN värld. Om ett kafé går runt i ditt manus, så gör det det. Punkt. Shit alltså, man kan komma undan med så sjukt mycket skummare saker än så! Det händer någon gång ibland att folk hakar upp sig på underligheter i mina böcker (som alltså handlar om tomtar och troll!) men för det mesta köper man allting, bara för att det ju står så i boken. Och, som sagt, det är som sig bör, för – återigen – det är DIN värld vi pratar om här.

    • Kristina W skriver:

      Ja gud, detta tvivel, kan jag inte bara få slå in det i en låda och skicka iväg till Antarktis?? Ditt tvivel kan få åka med också om du vill 😉

      Haha älskar att du skriver att man kan komma undan med ”sjukt mycket skummare saker”. Det fick verkligen igång min fantasi! 😀 Men jag tror att det grundar sig i att jag hela tiden läser och hör hur viktigt det är med trovärdighet. Om det inte är trovärdigt så kommer man att tappa läsaren. Men kanske måste det finnas olika mått av trovärdighet? Om någon helt plötsligt skulle – på fullt allvar och inte i en fantasynovell – påstå att jorden är platt, då är det inte så jäkla trovärdigt. Men om jag med tillräcklig övertygelse skriver att det finns ett kafé i min fiktiva by som faktiskt går runt. Ja så skjut mig då. Det är FIKTION jag skriver.

      Nu så, nu vände jag bestämt näsan upp mot himlen, dags att ta mig upp ur min dal 😉

      • Elin Säfström skriver:

        Vet du, jag tror väldigt hårt på att det är känslomässig trovärdighet som är det viktigaste. Att karaktärerna reagerar och känner på ett sätt som känns rimligt. Allt annat(?) kan man komma undan med, bara karaktärerna är övertygande som människor. (Eller ja, host host, tomtar och troll i förekommande fall.)

        • Kristina W skriver:

          Du har nog rätt Elin. Och känslor finns det mycket av i mitt manus. Hela känslospektrumet från ena änden till den andra använder jag 🙂

  6. Elisabet Nielsen skriver:

    Och på tal om tantsnusk (Blä!!! för det ordet, som säger oändligt mycket mer om de som använder det än om oss som läser romance) så kan jag rekommendera en artikel Simona Ahrnstedt delat på Facebook (och som jag i min tur delat på Romanceportalen) om män som skriver/skrivit romance genom åren. För att sälja bra har de fått göra det under en kvinnlig pseudonym. The Secret Lives of Male Romance Novelists. Riktigt bra artikel.

    • Kristina W skriver:

      Jag vet aldrig hur jag ska bemöta det extremt nedvärderande uttrycket? Som jag för övrigt hör från såväl män som kvinnor – men mest män. Har du något bra tips?

      • Elisabet Nielsen skriver:

        Jag vet att en del kvinnor, däribland en del av kvinnorna i Romancepodden, adopterat det uttrycket i ett slags självförsvar och gjort det till sitt. Det är upp till dem.

        Däremot när det kommer från män eller från kvinnliga kulturpersoner och recensenter ser jag rött. Jag tror att det enda sättet är att själv använda litet härskarteknik. Man kan fråga: ”Sade du just vad jag tyckte du sade?” Alternativt ”Sade du just det där?” Eller ”Använder du det uttrycket?”

        Svaret kommer sannolikt att bli ja. Vilket är bra. Vederbörande är invaggad i falsk trygghet över att ha tvålat till dig.

        Dags att ta till det aningen mer sofistikerade artilleriet, där ett lämpligt svar skulle vara: ”Du inser väl att det där uttrycket är så 1900-tal – så 1900-tal! – att det är passé? Och att att den som alltjämt envisas med att använda det riskerar att själv betraktas som passé?”

        Glöm inte att le, möjligen litet överseende. Som om du talar med någon som uppenbart inte begriper bättre. Tror det skulle kunna vara ganska effektivt för det absolut sista någon kulturperson vill bli, är att bli betraktad som passé.

        • Kristina W skriver:

          Hrm… ja jag får nog fundera ut en taktik. Nu har jag sagt ngt i stil med ”Jamen snälla, tantsnusk? Och Fabio? Alltså det har ju hänt lite med samhället sedan 80-talet – och med den här genren också.” Men de skrattar bara ändå. Jag orkar inte alltid ge mig in i diskussionen. Ungefär som när någon häver ur sig ngt rasistiskt. Jag blir lika paff varje gång och feg som jag är väljer jag att kommentera det men inte gå in i en längre diskussion.

  7. Sara skriver:

    Tvivlet ja, vi känner alla igen det. Jag tror att det är bra att försöka se det på ett krasst och sakligt sätt, ta det för vad det är: en ofrånkomlig del av skrivprocessen, som kommer att försvinna. Och komma tillbaka, och försvinna, och… (Så lagom lätt när det är som värst, jag vet!).

    Men jag tycker att du är inne på en jätteviktig bit själv: att du ska skriva DIN bok, på DITT sätt. All världens skrivråd och manualer kan säkert bidra till att man utvecklas, men om man överdoserar sådant (hand upp här…) blir det lätt att man till slut försöker att skriva manus efter ett recept. Ta en skopa trovärdighet och en nypa gestaltning och sleva i ordentligt med mål och motivation, och blanda väl. De där råden är såklart inte dåliga på något sätt, tvärtom är de ofta kloka och vettiga. Men jag tror att man framförallt behöver bejaka det lustfyllda skrivandet och utgå från sig själv.

    • Kristina W skriver:

      Bra inställning Sara, jag ska försöka ta till mig det för visst har du rätt. Skrivprocessen har sina olika faser och tvivlet är en del av det – i alla fall för mig 😉
      Ja precis så känner jag! Det blir nog extra tydligt när man skriver genrelitteratur också tänker jag? Att genren till viss del har en mall som man förväntas följa (romance = det ska sluta lyckligt, deckare = mördaren ska avslöjas) betyder ju inte att man inte kan fylla ut den mallen som man vill eller till och med pröva att bygga om mallen lite. Genrelitteratur kanske kan ses som de här bilderböckerna som barn färglägger. De svarta konturerna finns där men det är upp till författaren att fylla dem med färg! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *