Imorgon klockan 12.00…

… kommer det upp ett viktigt och spännande inlägg! Kika gärna in då 🙂 Nu ska jag ta tag i sådana där tråkiga hemmasysslor: plocka ur tvätt- och diskmaskin och plocka undan rent allmänt. Kvällens skrivpass är avklarat, det kändes helt okej och snart är jag i mål!

Det berömda motståndet

Want an alternative method to cure your writer's block? Or just want a gift to give to your fellow #NaNoWriMo writer? How about writer's block soap? #humor #writersblock #writing

Det här inlägget har skrivits tusen gånger tidigare – gissar jag. Men varför inte ta upp ämnet igen. För let’s face it. Vi kommer alla att hamna där någon gång. I det mörka hålet, återvändsgränden, rummet utan fönster eller dörrar. Motståndet som är alla författares värsta mardröm: Skrivkramp.

Här fick jag stanna upp för att leta bland blogginläggen. Jag ville minnas att jag hade världens skrivkramp i november. Det visade sig vara väldigt upp och ner under slutet av oktober, november för att helt låsa sig i december. Att krampen infann sig pang bom var alltså inte fallet, den smög sig på och fångade sakta men säkert in mig. Jag kommer ihåg paniken och frustrationen jag kände. Jag var ju så nära slutet. Varför kunde jag bara inte få ändan ur och skriva färdigt?

Låt oss komma ihåg att skrivkramp är psykologiskt. Det är alltså någonting som existerar i vårt huvud. Skillnaden mot andra psykologiska åkommor är att det inte finns någon medicin att få på apoteket. Du får uppfinna din egen medicin. Med det menar jag inte att du ska ställa dig och börja mixa samman alla tabletter du har i ditt medicinskåp till en härlig – men förmodligen dödlig – cocktail. Hitta istället just din magiska medicin, den där magiska formeln som gör att krampen släpper.

Det kan vara att härda ut, att fortsätta skriva, men ändra ditt skrivsätt för att stimulera hjärnan. Om du tidigare skrivit på ren inspiration tills orden tagit slut, pröva då att skriva på bestämda tider och ställa en klocka. Fungerar det inte längre att skriva under en halvtimme, sätt ner tiden till femton minuter, tio minuter eller bara fem minuter. Fulskriv. Skriv vad som helst bara det resulterar i ord. Leta upp skrivövningar och skriv om någonting helt annat.

Eller strunta i ditt manus. Acceptera att du just nu har skrivkramp. Gör andra saker. Ta hand om dig själv – träna, testa att äta någonting nytt, meditera – läs en massa böcker, se på filmer, umgås med nära och kära eller besök nya platser för att samla inspiration. Skriv när andan faller på. Om så bara dagboksanteckningar om hur pissigt du mår när skrivandet inte fungerar.

Jag gjorde en blandning av allt ovan. Accepterade min skrivkramp. Testade att fulskriva, utan några krav på resultatet. Och förkortade min skrivtid till femtonminuters pass för att få igång flödet av ord.

Men kom ihåg: En sak är säkert, alla som någon gång drabbats av skrivkramp kommer ur det. 

Det här inlägget kom till efter inspiration från Anni Svensson.

Tag plats!

Efter en helg på vift och en hel vecka (!!) från mitt manus är det dags att placera rumpan i skrivfåtöljen. Dags att lägga in en högre växel. Nu vill jag ingenting hellre än att få ihop ett komplett manus med början, mitt och slut. Sedan släppa iväg det till testläsare. Få feedback! Jag längtar verkligen efter att andra ska få träffa Ava och Jakob. Själv behöver jag pusta ut ett tag. Kärlek växer på avstånd sägs det ju.

P.S. Kika gärna in här på fredag. Då kommer ett viktigt inlägg upp!

When in Piteå…

… gör som Piteborna gör! Alltså läs PT och drick kaffe på morgonen. Älskar klämdagar! Inget skrivande den här helgen – det finns det inte tid för – men jag samlar på mig energi genom att umgås med dem jag älskar. Om en timme drar vi till Luleå för att umgås med några vänner. Hoppas att ni också har en härlig helg!

Reflektioner på en fredag

Idag är jag underligt sentimental och analyserande. Jag undrar om mitt skrivande någonsin kommer att resultera i en bok som andra kan läsa, om folk då kommer att fråga mig saker om mitt författande – snacka om hybris. Intervjuer i radio, tidning och frågor från läsare. Sådant som jag inbillar mig att författare ofta får höra: Visste du att du ville bli författare när du var liten? Har du alltid skrivit? Hur kommer du på idéer till dina böcker? Och så den där bilden av hur författare är: En observerande, inbunden person som sitter på sin kammare och skriver, skriver, skriver…

Är jag ”sådan”? Har jag alltid skrivit och drömt om att bli författare? Är jag en observerande person? Passar jag in i mallen av hur folk förväntar sig att författare ska vara?

Nej. Jag gör inte det. Jag är hopplös på att tjuvlyssna på samtal när jag är ute och rör mig bland folk. Jag är värdelös på att lägga märke till detaljer. Jag tar inte personer från verkligheten och kastar in dem i mina berättelser. Jag har inte alltid skrivit. Har inte alltid haft författare som mitt drömyrke. När jag var fem år fick jag mina första skridskor, ett par hockeyrör, då ville jag bli hockeyproffs. Sedan tror jag att jag ville bli lärare. Och någonstans däremellan ville jag nog ha en häst. Men författare, nej det har inte funnits på kartan. Förrän nu när jag är 28 år gammal. Nu vill jag ingenting hellre.

Jag har inte alltid skrivit. Däremot har jag läst sjukt mycket. När vi var bortbjudna på middag hos folk letade jag alltid upp en bokhylla och satte mig ner med en bok. Jag kunde försvinna in i boken helt och fullt. Så när det var dags för mat eller tid att åka hem och mamma ropade mitt namn hörde jag henne inte. Jag befann mig i en annan värld. Läsandet har gett mig ett stort ordförråd och en känsla för hur meningar byggs upp. Det har jag nytta av nu när jag bestämt mig för att skriva.

Vad vill jag säga med det här då? Kanske att det inte spelar någon roll vad du har haft för drömmar eller vad du har gjort innan du kom på att du ville skriva. För när du tittar i backspegeln så kommer du att se att allting som du har gjort i ditt liv, på något sätt har lett fram till den plats där du befinner dig idag och de drömmar du när idag.

A writers Life #2

När du… sätter dig vid datorn och inser att du inte har någon aning om vad du ska skriva om. Trots det börjar du trycka ner några tangenter. Och några till. Två timmar senare tittar du upp och undrar vad som hände. Syndrom: Författarblackout.

Relaterad bild