Två kapitel från slutet

Alltså jag sitter nästan här och gråter – jag brukar aldrig gråta när jag skriver. Men kapitel 19… det är någonting alldeles extra.

Nu ska jag ”bara” skriva två kapitel till. Sedan är det här manuset så klart som det kan vara i nuläget.

7 reaktioner på ”Två kapitel från slutet

  1. Bara hittepå skriver:

    Jag har ett gråtställe i mitt manus och ett där jag känner jag mig upplyft och högtidlig på ett nästan religiöst sätt. Det spelar ingen roll att jag läst båda kapitlen hur många gånger som helst – varje redigeringsrunda är det samma sak ändå. Konstigt att man kan bli så påverkad av något man själv fantiserat ihop. Bara att hoppas att en liten vindpust från de egna känslostormarna även når andra läsare så småningom.

    Så kul att du är nästan klar till testläsning. Starkt jobbat! Hoppas du får bra respons. 🙂

    • Kristina W skriver:

      Det låter ju smått galet, att man kan gråta av en fantasi. Hoppas att framtida läsare också får samma känsla, annars är jag nog galen på riktigt haha 🙂 Det är riktigt spännande att jag snart ska släppa ifrån mig mitt manus. Det kommer att bli svårt att inte gå in och redigera under tiden som det är borta.

  2. Elisabet Nielsen skriver:

    Det finns ett talesätt på engelska, som litet fritt översatt skulle lyda:
    ”Inga tårar hos författaren, inga tårar hos läsaren.”

    Och ett tips för att hindra dig själv från att gå in och peta i texten är att göra som jag gjorde på den tiden jag gick författarkurser på Folkuniversitetet. När jag lämnat in en text för genomläsning och kritik markerade jag det dokumentet med röd textfärg för att påminna mig om att inte röra den innan nästa kurstillfälle. Sedan ändrade jag tillbaka textfärgen till svart och arbetade med synpunkterna.

    • Kristina W skriver:

      Jag gråter sällan när jag läser något, mer om jag ser en sorglig film. Vilket ger mig en tanke om att jag kanske måste försöka skapa mer känsla i det jag skriver. Typ försöka se det framför mig som en film som spelar upp sig – komplett med dramatisk musik.
      Det var ett bra tips, tack! Vissa dagar är jag dock så less på min text att jag gärna skulle ta lite paus från den 😉

      • Elisabet Nielsen skriver:

        Jag vet inte om det nödvändigtvis avsåg just ordagrant tårar, kanske skall det tolkas som om om det inte finns någon känsla för skeendena i texten och hos personerna hos författaren var det omöjligt att väcka någon känsla för den (boken) hos läsaren.

        • Kristina W skriver:

          Nej, förmodligen inte ordagrant. Jag kanske uttryckte mig fel. Men om en scen ska återspegla glädje då ska läsaren banne mig känna hur läpparna dras uppåt, i en romantisk scen ska hjärtat bulta lite extra och när det är sorgligt önskar jag att läsaren får en liten klump i halsen. Det gäller att med små och effektiva medel skapa känsla, annars är man nog körd som författare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *