Reflektioner på en fredag

Idag är jag underligt sentimental och analyserande. Jag undrar om mitt skrivande någonsin kommer att resultera i en bok som andra kan läsa, om folk då kommer att fråga mig saker om mitt författande – snacka om hybris. Intervjuer i radio, tidning och frågor från läsare. Sådant som jag inbillar mig att författare ofta får höra: Visste du att du ville bli författare när du var liten? Har du alltid skrivit? Hur kommer du på idéer till dina böcker? Och så den där bilden av hur författare är: En observerande, inbunden person som sitter på sin kammare och skriver, skriver, skriver…

Är jag ”sådan”? Har jag alltid skrivit och drömt om att bli författare? Är jag en observerande person? Passar jag in i mallen av hur folk förväntar sig att författare ska vara?

Nej. Jag gör inte det. Jag är hopplös på att tjuvlyssna på samtal när jag är ute och rör mig bland folk. Jag är värdelös på att lägga märke till detaljer. Jag tar inte personer från verkligheten och kastar in dem i mina berättelser. Jag har inte alltid skrivit. Har inte alltid haft författare som mitt drömyrke. När jag var fem år fick jag mina första skridskor, ett par hockeyrör, då ville jag bli hockeyproffs. Sedan tror jag att jag ville bli lärare. Och någonstans däremellan ville jag nog ha en häst. Men författare, nej det har inte funnits på kartan. Förrän nu när jag är 28 år gammal. Nu vill jag ingenting hellre.

Jag har inte alltid skrivit. Däremot har jag läst sjukt mycket. När vi var bortbjudna på middag hos folk letade jag alltid upp en bokhylla och satte mig ner med en bok. Jag kunde försvinna in i boken helt och fullt. Så när det var dags för mat eller tid att åka hem och mamma ropade mitt namn hörde jag henne inte. Jag befann mig i en annan värld. Läsandet har gett mig ett stort ordförråd och en känsla för hur meningar byggs upp. Det har jag nytta av nu när jag bestämt mig för att skriva.

Vad vill jag säga med det här då? Kanske att det inte spelar någon roll vad du har haft för drömmar eller vad du har gjort innan du kom på att du ville skriva. För när du tittar i backspegeln så kommer du att se att allting som du har gjort i ditt liv, på något sätt har lett fram till den plats där du befinner dig idag och de drömmar du när idag.

6 reaktioner på ”Reflektioner på en fredag

  1. Marie: Mitt skrivliv skriver:

    De vägar vi valt har lett oss hit, de ser lite olika ut men resultatet är detsamma. Att ha läst mycket är också en förberedelse god som någon.
    På tal om att tjuvlyssna, i tonåren åkte jag och min vän lokalbussar kors och tvärs och tjuvlyssnade på folk. Det var ren underhållning. Ibland lyssnade vi lite fööör intensivt och fick en tillsägelse 😀

    • Kristina W skriver:

      Jag tänker att man, om man vill skriva, även måste läsa mycket. Allt annat är fel. Jag skulle till exempel ställa mig väldigt tveksam till ett verk av en författare som bara skriver och vill sälja sina böcker men inte bryr sig om att läsa själv. Eller okej kanske de riktigt, riktigt stora kommer undan med det, men inte vanliga författare.
      Oj hoppsan, ja ska man tjuvlyssna får man göra det snyggt 😉

  2. Elin Säfström skriver:

    Jag tar aldrig någonting (vad jag vet) med mig från verkligheten till mina böcker. Liksom du läste jag mycket som ung, men minns att jag tänkte att det skulle vara omöjligt att skriva en bok själv – jag hade ju ingen fantasi och att dessutom få ordning på hundratals sidor med handling verkade hopplöst. Det var Harry Potter-böckerna som fick mig att vilja skriva och Daniel Sjölins debut som fick mig att göra slag i saken. Då var jag trettio år gammal. Sedan tog det mig tio år att få ett förlag intresserat.

    Kontentan: Visst fan är du författare, om det är det du vill vara.

    • Kristina W skriver:

      Huvudet på spiken! Jag tänker fortfarande att jag inte har någon fantasi och tror – som du vet – att jag inte kan få ihop tillräckligt med text så att det räcker till en bok. Nåja, vi får väl se, än så länge lever drömmen om författarskapet! Om inte annat kommer jag kunna säga att jag har skrivit en bok, även om den inte blir utgiven 🙂

  3. Elisabet Nielsen skriver:

    Jag visste att jag var författare när jag var tolv, jag hade nämligen huvudet fullt av historier. som propsade på att bli nedtecknade. Vad jag dock lärde mig under de följande åren var att jag definitivt inte var det slags författare som kunde skriva för hand. Eller på maskin. Jag hade ett behov att skissa ned texten och vända och vrida på den tills alla bitar föll på plats – och höll på att bli tokfrustrerad av att ständigt behöva skriva om mina texter så snart jag kom på att någonting i början av texten inte funkade. En sak att skriva om en eller ett par sidor för hand – men hundra?

    Eftersom det här var på sjuttio- och början av åttiotalet (typ datoriseringens järnålder) var det där med en egen dator ingenting annat en utopi. Saken hamnade i ett annat läge i slutet av nittiotalet, när jag fick möjlighet att hyra en pc genom jobbet. Sedan fanns det ingen återvändo.

    Barndomens yrkesdrömmar? Först Arkeolog – eller möjligen lokförare. Senare arkitekt.

    • Kristina W skriver:

      Vad skönt att veta vad man ”vill bli när man blir stor” 🙂 Det var likadant för min mamma – och jag tror inte att min pappa har bestämt sig än fast han är 60 år. Tur att datorn har slagit igenom så att du slipper känna frustrationen över att behöva skriva om flera hundra sidor!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *