Aspirerande författare

Det där med att våga prata om sitt skrivande har jag varit inne på tidigare – närmare bestämt i oktober. Men tack vare det här inlägget på Livs blogg så föddes frågan igen. Nu när det gått några månader och jag är inne i redigeringsfasen, känner jag mig lite stadigare på benen. När någon frågar vad jag skriver om kan jag sammanfatta historien hyfsat kort och tala mig varm för berättelser med mycket kärlek och lyckliga slut. Jag sträcker lite på mig när frågan kommer, snarare än att skruva på mig, rodna och skrapa med foten i marken.

Jag kallar mig aspirerande författare. Ordet aspirerande klingar mer ödmjukt än ”blivande” i mina öron. Att aspirera betyder ungefär ”hoppas på” eller ”sträva mot”. En klockren beskrivning av vad jag håller på med.

När jag var liten lärde jag mig att ”önska kostar ingenting”. Så är det. Jag önskar, hoppas och stävar mot att en dag kunna ta bort ordet aspirerande och enbart använda ordet författare.

10 thoughts on “Aspirerande författare

  1. Elin Säfström says:

    Jag älskar feelgood! Jag bekänner mig till dem som vill att allt ska sluta lyckligt och att alla ska få varandra i slutändan. Det får gärna vara tillrättalagt så tillvida att precis allting klaffar till slut, på alla plan. Där fick jag kritik en gång från en förläggare som faktiskt funderade på att ge ut ett chicklitmanus som jag skrivit, eftersom hon tyckte att det kändes orealistiskt. JA, tyckte jag! Orealistiskt och underbart!

    Jag kallade mig just precis aspirerande författare innan jag blev utgiven. Jag känner mig fortfarande som en aspirerande författare, men nuförtiden brukar jag kväva det där första ordet när jag pratar med folk:)

    • Kristina W says:

      Feelgood är underbart! Ja allting ska klaffa i slutet, men det får gärna vara massor av problem på vägen dit. Då blir slutet som en djup lyckosuck 🙂 Haha vilken underbar förläggare. ”Det här är så orealistiskt så det måste vi nästan ge ut!” Du har inte släppt det manuset hoppas jag?
      Bra där Elin. Om det här med att vara eller inte vara författare kommer nog de lärda att tvista om länge än. Men är man utgiven är man definitivt författare i mina ögon!

  2. Sara says:

    Ja, visst är det så! Visst måste man tillåta sig (och andra…) att önska, hoppas och drömma. Och när det gäller det här med att våga prata om det, tror jag att det är viktigt för egen del också – alltså att våga lägga ner en massa tid och energi på det som inledningsvis kanske inte kändes helt berättigat. I alla fall var det så för mig, jag ifrågasatte vad jag höll på med eftersom det ju kanske ändå inte skulle ”leda till nåt.” Där har jag HELT tänkt om. Även om det jag gör inte leder till en publicerad bok, så är det meningsfullt för mig att hålla på med.

    • Kristina W says:

      Men PRECIS så känner jag också. Eftersom det snart har gått ett år sedan jag började skriva (herregud vad tiden går fort!) så inser jag mer och mer att det här är viktigt för mig. Jag älskar att skriva. Så varför ska jag inte vara öppen med att jag skriver precis som att man kan vara öppen med andra kreativa yrken eller hobbies? Förmodligen för att alla förväntar sig att man ska bli utgiven. Tvi säger jag bara. Så man ska inte få vara stolt över att man målar tavlor bara för att man måste bli en storsäljande konstnär?

  3. Bokstund says:

    Åh, så skönt det måste kännas, att vara mer säker på sitt manus och på sin egen begåvning. Aspirerande är ett ord jag också gillar 🙂

    • Kristina W says:

      Det känns absolut skönt att jag blir säkrare och säkrare på mitt manus. Delvis beror det på att jag har gått en skrivkurs på distans och fått goda betyg från såväl kurskamrater som ledare. En liten egoboost med andra ord 🙂 Sedan får vi se om det räcker hela vägen till utgivning – hoppas kan man ju som sagt alltid! – men jag tänker spänna min båge och se om pilen sitter där den ska.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *