Kallsup och hjärtklappning

Igår fick jag en sådan där ”nästan kallsupskänsla” av en tanke som slog mig. Jag har ju så otroligt mycket i mitt manus som jag inte gjort research på, vad ska jag göra? I kombination med att jag redan har skissat upp en (grov) tidsplan så började hjärtat att slå snabbare. Innan jag drog ett djupt andetag och faktiskt tänkte efter hur läget är.

Jag har bara skrivit ett råmanus. Ännu är det ingen som läst en enda rad ur det och tidsplanen kan jag faktiskt ändra. Därför kommer jag att göra som så att jag kontaktar personerna som jag vill intervjua efter trettonhelgen – många är nog fortfarande lediga nästa vecka – och frågar om de kan tänka sig att ställa upp. Sedan har jag några scener där såväl poliser, som brandmän och ambulanspersonal är inblandade. Där behöver jag ”bara” få kontakt med personer inom yrket som kan läsa igenom scenerna och se om de är realistiska och korrekta. Och syrran kan hjälpa till att läsa scenerna där hästar medverkar.

Så, egentligen handlar det bara om att jag får revidera min tidsplan och beräkna tid för att göra de där intervjuerna innan jag börjar redigera på allvar. Men jag tänker fortfarande köra igång med en grovredigering den 9 januari. Mest för att jag så gärna vill läsa igenom  manuset för att få en känsla för det och uppdatera mig inför intervjuerna.

6 thoughts on “Kallsup och hjärtklappning

  1. Marie: Mitt skrivliv says:

    Jag är i samma läge, har en undersköterska som jobbar på äldreboende i mitt manus, tack och lov är min svägerska en sådan. Har även med en högt uppsatt politiker i en stor roll och tack och lov (igen) så gifte sig min vän med en sådan nyss. Inget av detta var planerat, valet av karaktärer och yrken utifrån folk jag känner alltså, men nu känns det som en himla tur.
    Läste en diskussion på ”Författare på Facebook” om Jodi Picoults bok Jacobs värld, som kretsar kring en kille med Aspbergers syndrom. Personen som läst boken, som själv har Aspbergers, var väldigt upprörd över hur diagnosen framställdes. Även i amerikanska recensioner har det stereotypa porträttet nämnts som ett problem. Eftersom Picoult är min favoritförfattare så vet jag att hon träffade oerhört många med Aspbergers och deras familjer i sitt researcharbete, men det blev ändå inte helt hundra – något som vi som inte kommit i kontakt med Aspbergers knappast märker, jag tänkte inte på det när jag läste boken iaf.
    Egentligen handlar det om att komma så nära sanningen som möjligt, för det finns alltid de som kommer tycka att deras erfarenhet/arbetsuppgifter skiljer sig från hur de porträtteras i boken.
    Alltid kul att läsa dina inlägg!

    • Kristina W says:

      Tack Marie, vad roligt att du uppskattar mina inlägg – även om vissa är väldigt spontana ”panikinlägg” haha 🙂

      Det gäller verkligen att utnyttja sina kontakter – och tänka, kan jag känna någon som känner någon? Jag tror att få författare väljer yrken till sina karaktärer utifrån vilka de känner som kan tänkas ställa upp på intervju 😉 Fast man kanske borde det? I så fall kommer mina kommande manus att innehålla väldigt många lärare, ett kommunalråd, en fritidspedagog, en operationsassistent, en landskapsarkitekt och några civilingenjörer.

      Jag läste också den där diskussionen och kom direkt att tänka på filmen ”I rymden finns inga känslor”. Jag tyckte att den var så fin men inlägget fick mig att tänka på om det verkligen ger en korrekt bild av hur det är att leva med asperger. Som med alla diagnoser finns det såklart väldigt stora skillnader i hur det uttrycker sig.
      Tycker att du har en bra inställning, så länge man kommer nog nära sanningen kan man inte göra så mycket mer. För jag kan ju mycket väl skriva om mitt egna yrke och ändå få höra kommentarer som ”Sådär jobbar då inte jag!”. Alla har vi olika rutiner och erfarenheter 🙂

  2. Sara says:

    Om du har svårt att hitta ambulanspersonal kan säkert min man läsa igenom de passagerna. Han jobbar inte där, men inom akutsjukvården, och har gjort en del praktik på ambulansen. 🙂

    • Kristina W says:

      Åh tack! Det handlar om två kortare scener så det är inte alls speciellt mycket text. Jag vill kolla av att det personalen säger känns rimligt och att de agerar som de borde 🙂 Om jag inte vågar fråga mamma så hör jag av mig till dig!

  3. Elisabet Nielsen says:

    Visst går det att dra igång redigering/bearbetning innan man har alla researchfakta på plats. T ex strukturer:

    – är tidslinjen konsekvent?
    – är berättarperspektivet i alla scener tydligt eller svajar det (oavsiktligt) mellan olika personer?
    – kommer det att vara tydligt för en läsare vem som säger vad i dialoger utan att man behöver hemfalla till sade hon/sade han?
    – har dina personer tillräckligt distinkta ”röster”?
    – är person- och miljöbeskrivningarna konsekventa?

    För att nu bara nämna några saker man börja grotta ned sig i sitt manus och försöka styra upp det. Lycka till!

    • Kristina W says:

      Du har så rätt och vilka bra frågor, dessa sparar jag och tar med mig till redigeringen – när den nu drar igång, jag har fortfarande inte bestämt mig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *