Lite blå och nere

Den där energin som jag snackade om för någon vecka sedan är puts väck. Att skriva på kvällarna fungerar inte alls, när jag sätter mig ner är det bara stopp. Jag vet inte om det beror på att jag frångått min rutin med att skriva ner varje scen i korta drag med händelse, tid, personer, känslor och syfte med scenen. Kanske, men anledningen till det är att jag har varit så stressad över att jag har så lite kvar att jag bara velat sätta mig ner och skriva. Jag har ju hela scenen i huvudet tänker jag. Nej, tydligen måste den ner på papper först. Sen är det ju det här med dialoger… Mina karaktärer är väldigt duktiga på att tänka och föra en inre dialog med sig själva men när de ska öppna munnen och kommunicera med varandra blir det bara fel. Suck.
Diagnos: Lätt skrivkramp eller författarstress.
Försöker intala mig själv att andas. Den enda deadlinen jag har är det jag själv som har satt. Det är alltså ingen annan som sitter och väntar på mitt manus.

11 thoughts on “Lite blå och nere

  1. Annika says:

    Så. Väldigt. Jobbigt. Hoppas du hittar tillbaka till din metod igen.
    Mitt bästa trix för dialogen är att säga den högt för mig själv (med risk för att ses som galen när man sitter där och mumlar) innan jag skriver ner den. Replik för replik. Då känns det bättre vad som låter som det ska, tycker jag.
    Lycka till med skrivet, heja heja!

    • Kristina W says:

      Tack för dina fina ord Annika! Och det där tipset med att läsa dialogerna högt ska jag verkligen testa. Jag får väl passa på när jag är ensam hemma haha 😉

  2. Marie: Mitt skrivliv says:

    Jag känner med dig! Även om ingen deadline finns så är det lätt att vilja mer, bli klar, komma vidare.
    Själv upplever jag energin som kraftigt fluktuerande, livet va, ibland som en dans och ibland som en kamp. Vackert på olika sätt 😉

    • Kristina W says:

      Tack Marie 🙂 Livet är fantastiskt och när jag kommer ut den här svackan har jag säkert lärt mig någonting nytt. Som man nästan alltid gör, men det är tufft när man väl befinner sig där nere.

  3. Elisabet Nielsen says:

    Var litet snäll mot dig själv nu. Du är inne i den där svåra fasen där man skall knyta samman alla trådar utan att snubbla på målsnöret..

    Simona Ahrnstedt brukar skriva på sin blogg om hur hon i ett visst skede av skrivandet av ett bokmanus börjar skriva från slutet. Hur hon skriver sista kapitlet för att sedan kapitel för kapitel arbeta sig bakåt, tills hon vet exakt hur det slutar och vad som måste ske i texten för att hon skall få det slut hon eftersträvar.

    Jag tillämpade en liknande metod med mitt mastodontmanus en gång när jag kört fast och inte visste hur jag skulle komma vidare. Jag skrev näst sista kapitlet.

    Jag visste var det skulle utspela sig, jag visste när det skulle utspela sig, jag visste vad som skulle hända, jag visste hur jag ville gestalta det och jag visste hur det skulle sluta.

    Fast egentligen hade jag, initialt trott att det var det sista kapitlet jag skrev. Det visade sig dock att texten visste mer än jag. Att de scener jag ville berätta visade sig behöva två kapitel hellre än att trycka samman dem till ett jättelångt och otympligt kapitel är ingenting jag ångrar – jag är så nöjd med de kapitlen.

    Sedan skrev jag sista kapitlet. Och därefter epilogen. Och under den processen föll en massa pusselbitar föll på plats och en massa trådar knöt samman sig själva medan jag skrev, jag behövde ofta inte ens planera det – lösningen dök upp under mina fingertoppar medan fingrarna snubblade fram över tangentbordet.

    Jag vet inte om detta är till någon hjälp (säger hon med ett bokmanus med hål i !!!) men en sak vet jag. I den här delen av skrivprocessen måste man invänta att processen i hjärnan är färdig innan man försöker knyta samman texten och skriva slutet. Annars blir resultatet ingen vacker syn (nå, läsning då). Antalet ord är en sak. Vikten av att orden är de rätta och flödet genom texten är det optimala och för en läsare mest inbjudande att följa med på färden är vad som är avgörande.

    Lycka till med slutspurten!

    • Kristina W says:

      Klok och rak som alltid Elisabet, tack för att du sätter ner foten så att jag vaknar upp 🙂 Jag läste på Simonas blogg om att hon arbetade sig baklängdes från slutet när hon nådde en viss punkt. Då tyckte jag att det kändes konstigt eftersom jag hittills har skrivit kronologiskt. Men ju mer jag tänker på det desto mindre tokigt låter det. Kanske ska testa, för jag har länge vetat exakt hur slutet ska vara men kanske blir den sista vägen dit tydligare om jag skriver klart scenerna.

      • Elisabet Nielsen says:

        Jag förstår vad du menar, jag tyckte också att det kändes litet bakvänt när jag först läste det men när jag körde fast i texten och allt som poppade upp i hjärnan var scener som hörde till slutet tänkte jag att jag åtminstone skulle skissa ned dem innan jag glömde bort hur jag egentligen tänkt kring slutet. Men så mycket skissande på de scenerna blev det inte. Scenerna kom som kristallklara bilder, det var bara att skriva dem just som de ”levererades” av en hjärna som gick på högvarv.

        Och, ja, man kan uppenbarligen bli hög på ord.

        Att skriva slutet innan jag egentligen hunnit dit visade sig vara ett lyckokast. Det var så mycket som föll på plats och tydliggjordes för mig. Efter det var det lättare att se att det fanns problem i texten som måste identifieras och åtgärdas om jag ville komma till slutet, just sådant som jag skrivit det.

        • Kristina W says:

          Jag hoppas att jag också kommer att få en sådan där aha-upplevelse när jag skrivit ner slutscenerna. Ätt allting innan det bara faller på plats helt naturligt vore underbart!

  4. Sara says:

    Ta det lugnt, tids nog lossnar det!

    Och inte för att stressa på något vis, men jo, visst är vi fler som säkert väntar på att ditt manus ska bli klart! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *