Från myskläder till partystass

Att skriva i tidsbestämda pass fungerade faktiskt ganska bra. Jag ställde timern på 15 minuter åt gången för att sedan bryta och ta en 10-minuterspaus. Efter en tre, fyra sådana pass kom jag in i ett flow vilket gjorde att jag bara fortsatte skriva. Nu har jag ”bara” ett par scener kvar, sedan är jag i mål!

Som det ser ut nu så är det risk att manuset blir mer än 70 000 ord. Hurra! Nu är det dags för mig att hoppa ur myskläderna och i partystassen. Klackarna i taket och allt det där. Vi hörs på måndag!

Laddar inför morgondagen

Jag älskar fredagar! Gör inte ni också det? Maken fixade superfina moules marinières! Efter TV-inslaget igår och ett spännande möte i Sthlm idag är jag helt slut. Det har varit mycket på jobbet den här veckan och det märks på mitt skrivande.

Men. Imorgon ska jag sätta mig också testa metoden att skriva i korta pass. Jag tänker mig att jag börjar med pass om 15 eller 20 min för att komma in i det. Sen förlänger jag passen tills jag hamnar på en siffra där jag kan skriva hela tiden utan att tappa koncentrationen. Vad tror ni om det?

Nu ska jag ta ett andra glas vin – mer blir det inte! – och slappa framför TV:n. Ha en underbar fredagskväll!

Kändis i TV

I höstas medverkade jag i en intervju för TV programmet Plus i SVT. Och igår sändes avsnittet.Åh vad jag var nervös! Såhär i efterhand är jag nöjd med min insats.

http://www.svt.se/plus/se-program/plus-avsnitt-8-4?autostart=true

Inslaget handlar om ett företag som säljer PT-utbildningar och lurar ungdomar på pengar. Jag medverkar i början, ungefär 7:30 in i programmet.

Så nu vet ni vad jag sysslar med under dagarna när jag inte skriver på Aldrig säga aldrig 🙂

Jag ska bara…

ladda-ned

Bild lånad från elinhelander.se

Gårdagens brist på blogginlägg hade en orsak. Jag och två kollegor var på en heldagsutbildning om hur man kan bli en bättre föreläsare. När jag kom hem från Stockholm var såväl hjärna som kropp helt slut.

Precis innan lunch klev duktiga Elin Helander upp på scenen. Helander är pratade om varför vi tycker att ekonomi är så svårt och förklarade detta genom att ge oss en liten miniföreläsning om vår hjärna. Kommande höst släpper hon en bok och jag gjorde genast en mental anteckning om att köpa den.

Ett ord som kom upp under Helanders presentation var prokrastination, alltså konsten att skjuta upp saker som måste göras. Tänk Afons Åberg, jag ska bara. Helanders lösning hade tre delar:

  1. Dela upp det som ska göras i mindre delar
  2. Lägg 15 minuter på uppgiften – sedan avbryter du oavsett om du är klar eller inte
  3. Belöna dig själv efteråt

Denna metod fick mig att fundera på mitt skrivande. Min metod har hittills varit att sätta ett ordmål som jag ska uppnå. Minst 1 000 ord ska jag skriva innan jag får gå från datorn. Ofta tar det ungefär en timme, ibland tar det längre tid. På senaste tiden har skrivandet verkligen gått i vågor. Härom helgen fick jag ihop fantastiska 4 700 ord medan jag igår kämpade mig fram till ungefär 500 ord. Men det Elin Helander sa fick mig att tänka, kanske ska jag pröva en annan metod? Att helt enkelt vända på det.

Istället för att räkna ord och låta det ta den tid det tar bestämmer jag att jag ska sitta en timme eller trettio minuter och så får det bli så många ord som det blir. Tanken är lockande och jag ska prova redan i helgen.

Hur lägger ni upp era skrivpass? Räknar ni tid/ord/sidantal eller planerar ni inte alls?

Skrivtiden minskar…

De senaste veckorna har det blivit allt mindre skrivtid för mig. Jag vet att jag har klagat på det tidigare. Och jag vet att alla dessa aktiviteter som jag fyller mina kvällar med är självvalda, men jag kan inte låta bli våndas över att mina skrivtimmar har minskat drastiskt.
Åh alla dessa val… På ett sätt vill jag ingenting hellre än att jobba, sova, äta och skriva så att  Aldrig säga aldrig blir klart någon gång. Å andra sidan kan man väl inte ställa hela sitt liv på paus… eller?

Jag vet att det här är en fråga som många skrivande personer brottas med. Hur löser ni problemet med att få ihop skrivtimmarna med alla praktiska måsten (typ tvätt, handling och matlagning) och det sociala livet? Tell me!

Jag är redo för slutspurten!

Med fint sällskap i form av Chris Hemsworth lyckades jag hitta inspirationen igår. Jag sprängde 60 000-gränsen och nu känns det faktiskt som om det kan vända. Jag är grymt taggad på att skriva slutet och det skulle nog kunna vara så att manuset drar iväg och blir mer än 70 000 ord.

Rent målmässigt tror jag att jag kan klara av att vara färdig till i mitten av december. Två skrivhelger försvinner (tyvärr) på grund av resor men jag ska försöka klämma in några extra skrivtimmar under veckodagarna för att kompensera. Pepp, pepp nu är det dags för slutspurten!!

Karaktärsinspiration

Jag börjar närma mig slutet och det märks. Det blir svårare och svårare och jag känner att jag har en lätt skrivkramp. Varje ord måste jag liksom föda fram. Men! Det lilla jag skrev igår tog en intressant vändning som jag tror kan bli bra. Jag har länge känt att J skulle göra just det här men han var nog lite feg och rädd. Problemet är att nu är såväl jag som A och J jätteförvirrade.

Det känns som att lösningen ligger i ritrullen och mina karaktärsbeskrivningar. Back to basic med andra ord. De senaste kapitlen har handlat så mycket om den yttre konflikten som pågår att den inre konflikten har blivit lite bortglömd. Så, nu måste jag gå tillbaka och komma ihåg vad det är A och J egentligen vill.

I och med karaktärsbeskrivningarna hamnade jag på Pinterest och började leta reda på bilder som matchar A och J som jag föreställer mig dem. Det här är resultatet:

ava7

jakob10

Suck… är det bara jag som dreglar lite? Och visst kan man lätt se Chris Hemsworth i rollen som J, en hästman av rang som tar hand om misshandlade och övergivna hästar?

Lördagskväll i ensamhet

Imorse sov jag längre än vad jag brukar och hela dagen har varit lite förskjuten i tiden. Efter en frukost, som snarare borde klassas som brunch, skrev jag om första kapitlet. Det har jag tänkt göra i någon vecka nu och eftersom det gick så segt med skrivandet i tisdags så kändes det bra att skriva en scen som jag visste exakt hur den skulle vara. Nästan så att jag redan hade skrivit klart den i mitt huvud.

Ikväll är jag ensam hemma och jag sitter här och kämpar med orden. Det går trögt nu och jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag ska rulla ut min ritrulle och skissa lite på de kommande scenerna så att jag får ett hum om var mina karaktärer egentligen befinner sig rent känslomässigt. Jag kan avslöja att det är lite jobbigt för dem just nu, kanske är det därför fingrarna inte direkt flyger över tangenterna?

Vill även passa på att tacka er för era fina uppmuntrande ord angående titeln. Det kändes så skönt att få den på plats och jag tror att den kan tilltala många 🙂

 

Jag har en arbetstitel!

För någon tid sedan skrev jag ett inlägg om titelfunderingar. Jag kommer ihåg att jag var lite oroad över att jag arbetat så länge med manuset men ännu inte kommit på en titel. Så plötsligt häromdagen kom den till mig. När jag från och med nu pratar om mitt manus så heter det Aldrig säga aldrig.

Vad säger ni? Vad tänker ni när ni hör titeln? Vilken typ av bok skulle ni tro att det är?

En viktig fråga och viktig scen

Igår kramade jag om min bästa vän A lite extra när hon kom över till mig för att se på Bonde söker fru, vi tände ljus och myste. Dagen kändes surrealistisk.

Idag är jag tillbaka på jobbet och allting är som vanligt. I förmiddags hade jag en föreläsning för ett 40-tal elever som läser SFI och jag tycker att det är lika underbart varje gång. De är nyfikna, de ställer frågor om hur det fungerar i Sverige och jag undrar i mitt stilla sinne hur det fungerar i deras hemland. Kan man få gratis sjukvård om man blir sjuk? Vad händer om jag inte betalar mina räkningar? Kan jag få skuldsanering då? Får barn gå i skola gratis? Om de ens får gå i skola? Är det okej att säga vad man tycker och tänker utan att bli inlåst eller dödad? Tvingas unga flickor gifta sig innan de ens har hunnit bli vuxna?

Den sista frågan dröjer sig kvar för jag har sedan länge en liten scen i mitt manus som egentligen inte hör ihop med kärlekshistorien, men som jag tycker är så viktig. Jag frågade en av mina vänner om scenen är realistisk som jag har skrivit den nu. Han nickade eftertänksamt och svarade med en motfråga ”Hur mycket kan du ta ut svängarna?
Mycket, blev mitt svar.
Bra, då tycker jag att du ska ta reda på vad du kan om operationer på unga kvinnor som förlorat sin oskuld och vill ha tillbaka den. Det skulle verkligen vara…” Min vän kan inte avsluta meningen utan nickar bara tyst med allvarliga ögon. Och jag förstår, det är en fråga som berör honom.

Så när jag står framför alla de som kommit hit till Sverige och läser SFI för att lära sig det svenska språket, då kan jag inte låta bli att fundera över deras livshistoria och hur tacksam jag är över att bo i Sverige. Även om vi ibland råkar ut för snökaos.

Så, nu ska jag sluta vara så sentimental. Imorgon firar jag och maken att vi har varit tillsammans i sju underbara år. Vi ska laga god mat och mysa i soffan framför TV:n. I helgen ska jag återgå till mitt manus, jag siktar på att spränga gränsen på 60 000 ord.