Jag ser ljuset…

För ganska precis en månad sedan räknade jag ut hur mycket jag skulle behöva skriva för att nå mitt mål att vara klar i november. Jag fick det till att det krävdes 20 000 ord i oktober. Och vet ni – jag nådde nästan upp till det! 31 000 ord har nu blivit nästan 49 000. Det var helt klart överraskande. Och då har jag ändå minskat mina skrivdagar i och med att jag yogar på måndagar och umgås med en vän på onsdagar. Siffran är med andra ord inte dum alls!

Så till det tråkiga: enkel mattematik säger mig att det inte är säkert att jag har ett råmanus klart den 30 november. Den skrivtakt jag håller nu ger mig ungefär 4 000 ord i veckan. Säg att jag ska skriva 20 000 ord till, det betyder att jag behöver 5 veckor på mig. Med lite vilja kan det absolut bli 4 veckor, men jag vill vara realistisk och snarare lägga till en vecka. Vilket innebär att jag kanske kanske är klar lagom till Lucia (i så fall ska jag fira med mängder av ostkrokar och julmust!!)

Ikväll blir det en timme eller två framför datorn, jag närmar mig en scen som jag har gått och funderat på länge och sett fram emot att skriva. Nu återstår att se om mina tankar fungerar i skrift.

6 reaktioner på ”Jag ser ljuset…

  1. Elisabet Nielsen skriver:

    Härligt, Kristina!
    Lycka till, med såväl scenen du sett fram emot som manuset som helhet.

    Jag har inte denna koll på ord som du och många andra har, jag är nog mer av en sidräknare.

    • Kristina W skriver:

      Tack Elisabet! Vissa räknar ord, andra räknar tecken och en del sidor. Sen finns det dem som inte räknar alls utan bara skriver på. Själv känner jag att det fungerar som en sporre att räkna ord och sätta mål på mitt skrivande. Annars skulle det nog ta vääääldigt lång tid för mig att bli klar 🙂 Har du ett mål för hur många sidor du ska skriva? Antingen per skrivpass eller vecka? Eller räknar du mer för att det är kul att se hur det utvecklar sig?

      • Elisabet Nielsen skriver:

        Jag sätter inte direkt något mål för mina skrivpass, annat än att texten helst skall röra sig framåt. Ibland kan ett skrivpass kanske resultera i att jag skrivit ett nytt stycke – eller t o m skriva om ett svagt stycke som inte bar upp texten som det skulle.

        Jag tänker nog mest i form av scener, kopplingar mellan scener, olika personers perspektiv på händelser. På textens flow, på dess kvalitet. På personernas utveckling, på att de känns trovärdiga och tredimensionella och (åtminstone på någon nivå) sympatiska. Som personer man kan relatera till. På att den dramaturgiska kurvan fungerar.

        Sidantalet, ja, det är huvudsakligen en kontroll av framåtskridandet (Typ: ”Ah! Tre nya sidor i dag!”). Det är också en kontroll när jag redigerar under skrivandet – när texten dragit iväg åt ett oplanerat (och oönskat) håll – att texten under ett stenhårt redigeringpass över tre kapitel framgångsrikt bantats med fem sidor.

        • Kristina W skriver:

          Det låter som ett ganska sunt förhållningssätt, att inte bara räkna hur många ord/sidor som blir till under ett skrivpass utan se vad som faktiskt hr förändrats. Redigerar du ”hårt” under tiden som du skriver och går tillbaka mycket eller handlar redigeringen det mer om mindre förändringar? Eller du kanske har större delen av manuset klart och håller på med redigeringen Elisabet? (Jag har glömt att fråga… *skäms*)

          • Elisabet Nielsen skriver:

            Inte skall du skämmas, det finns ingen orsak – var och en av oss är (åtminstone periodvis) uppslukade av våra egna skrivprojekt. Av våra egna texter. Just nu har jag en kanske extra social period eftersom skrivandet på alla fronter står och stampar.

            Så här är det – jag skriver, stundtals, i alla fall, i hela texten. Om det behövs. Om jag gör kursändringar textmässigt. Typ:”Oops! Jag trodde vi skulle till Göteborg men nu ser jag att det här snarare kommer att landa i Visby””

            Då krävs vissa omarbetningar av olika partier. T ex:
            – ändra två meningar i första kapitlet
            – ändra sista stycket i andra kapitlet
            – skriva två nya scener i femte kapitlet
            – skriva in en person som skymtar förbi förbifarten i tredje och nionde kapitlet för att gripa in och spela en mer avgörande roll för handlingen i tionde och tolfte kapitlet

            Då arbetar jag igenom hela texten fram till den scen jag f n jobbade med när jag kommer på detta, för att det inte skall bli bortglömt när texten skall redigeras. Minnet är kort, det är inte säkert att jag kommer ihåg hur jag tänkt mig lösa problemet när jag väl kommer till redigeringsfasen. Och då är texten trimmad och jag redo att arbeta vidare framåt. Samma sak gäller om jag väljer att ge en person en större/mindre roll. Eller förse en person med svagheter, karaktärsdrag t ex otålighet, som jag inte förutsåg från början

            Om vi tar mitt huvudprojekt, som jag kämpat med i fyra år, började det som en idé till en bok. Efter att ha skrivit den första tredjedelen insåg jag att jag skrev den första av tre romantiska böcker i ett slags släktkrönika. Huvudpersonernas öde löper genom tre böcker men i de två senare böckerna tar ytterligare två par upp var sin stafettpinne.

            Sedan ansåg sig en av mina bipersoner grovt förorättad (av författaren) och tog ett allvarligt snack med henne. Sedan författaren (jag) återhämtat sig insåg hon (jag) att han hade rätt. Jag hade inte behandlat honom rättvist. Det blev till att muta honom med en egen bok – så nu är det 3 + 1 böcker = bokserie med spinn of.

            Det innebar också att jag fick skriva om hans roll helt och hållet och ändra varenda scen han var med i och varenda referens andra gjorde till honom. Och det blev så mycket bättre.

            Det innebär också att texten inte alls är på väg till Göteborg längre. Jag skriver en helt annan bok än den jag en gång började med.

            I början av sommaren lade jag texten på operationsbordet och gjorde om hela ordningen på inledningen. Varken patienten eller jag har riktigt återhämtat oss efter detta, men det har förutsättningar att också detta bli mycket bättre.

            Mitt huvudprojekt består f n av ca 869 sidor fördelade på 45 kapitel + prolog och epilog. Det skall till ytterligare ca 3 – 4 kapitel. Sedan, när jag har ett komplett första utkast och ser helheten, hoppas jag kunna banta och texten en del.

            Du skrev någonting om att tunnare böcker av en okänd författare var lättare att sälja in. Det är inte utan att jag är litet orolig för den här mastodontens framtid.

          • Kristina W skriver:

            I och för sig så får jag nog rätta mig själv. Jag märker nu, i takt med att mitt manus bli mer och mer ”färdigt”, att jag vågar gå tillbaka och redigera under skrivprocessen. Mer än vad jag vågade när manuset bara hade tagit sina första stapplande steg. Då var jag på något sätt rädd att det jag skrivit inte skulle hålla, att jag skulle tycka att allting var skit och ge upp – vilket jag bestämt mig för att jag INTE ska göra den här gången.
            Nu vet jag att manuset håller till största delen och jag går tillbaka och gör sådana ändringar som jag vet att jag inte kommer att kunna få till lika bra om jag väntar. Andra idéer, som exempelvis att skriva om hela första kapitlet (eller om det blir en epilog, jag har inte bestämt mig än) vill jag vänta med tills manuset är klart. För de som skriver strikt kronologiskt kan det låta farligt. ”Tänk om första ändringen i första kapitlet påverkar hela boken!” Men det känns inte så. Vem vet, jag kanske får äta upp det senare 😛

            Haha så underbart det låter när du beskriver din ilskna karaktär. Att bli mutad med en bok skulle jag också vara nöjd med 😉

            Jag kan för mitt liv inte komma ihåg var jag läste det där med att tunnare böcker är lättare att sälja in… men det betyder ju inte att det är omöjligt med en tjockare bok. Är den bra så blir den uppköpt ändå. Men jag hänger inte med, består hela projektet (de tre böckerna) av 869 sidor eller är det bara bok ett? :O

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *