Upp som en sol….

… och ner som en pannkaka. I förrgår skulle jag sätta mig ner för ett skrivpass. Men det kändes som om jag helt tappat min skrivteknik. Jag föll tillbaka i mitt gamla mönster när jag tänkte att jag bara skulle kunna sätta mig ner och så skulle det bli jättebra. Det gick inte alls… Jag gick och till sängs lite nedstämd. Tyckte synd om mig själv och tänker att det inte kommer att bli någon bok. Snyft, snyft.

Idag är jag mer optimistisk. Tänker att jag ska sätta mig imorgon, ta ett A4:a papper och jobba med lite scener längre fram, de som jag verkligen ser fram emot. Tillbaka till det som fungerar. Kanske blir jag peppad då. För jag tänker fanimej inte ge upp när jag skrivit såhär mycket!

Hurra! Det är inte skit!

Som jag lovat satte jag mig vid datorn igår. Tänkte att jag måste läsa igenom det jag skrivit eftersom jag ändå vilat tre veckor från texten. Läsa för att komma in i den igen. Halvvägs genom mina 30 000 ord inser jag… Det här är inte skit! Faktiskt så är det… riktigt bra. En del bitar kunde jag inte låta bli att pilla lite i. Därför satt jag från klockan 20.00 till 23.15 utan att ha skrivit ett enda nytt stycke. Nåväl, det känns bra att jag inte vill slänga alltihopa.

Förutom att konstatera att det inte är skit märkte jag också att en del förändringar i känslor går lite fort.

”Men vänta nu… varför blev hon helt plötsligt så arg? Här måste jag slänga in lite fler beskrivningar och tankar så att det blir tydligare.”

Eller som i min första sexscen:

”Va, men nääää…. hon kan ju inte komma sådär fort. Håll i hästarna!”

Alltså har jag en del att arbeta med i redigeringsfasen, större stycken som ska förtydligas eller skrivas om lämnade jag tills allting är klart. Men jag känner mig glad och hoppfull, det här kan nog bli en bok tror jag!

Tre veckors uppehåll

Sådär ja. Först planeringsdagar med jobbet, sedan resa – som blev förlängd på grund av matförgiftning och sjukhusvistelse – men nu känner jag att jag snart är på banan igen. Under resan fick jag tid att fundera en del över mina karaktärer – och slutet. Min bedömning är att jag har skrivit omkring en tredjedel. Alla de viktiga personerna är introducerade liksom konflikten och miljön. Bollen är satt i rullning. Nu ska jag börja bygga upp historien. Det är romance och jag har även blandat in en riktig spännande historia med en skurk som vill förstöra både det ena och det andra. Detta leder mina karaktärer på flykt och just det miljöbytet och fördjupningen av historien längtar jag efter att få sätta tänderna i. Åh vad jag blev sugen på att sticka iväg till Norrbotten, sätta mig i stugan och bara skriva, skriva, skriva….

Hur som. Den senaste veckan har jag, helt ärligt, varit lat. Jag har haft tid men inte riktigt ork eller lust att skriva. Nu inser jag att jag måste ta mig själv i kragen och sätta mig vid datorn, annars finns risk att utkastet blir liggande alltför länge och i värsta fall att jag gör som jag brukar och ger upp halvvägs. Den här gången ska jag bli färdig, det har jag bestämt. Så ikväll blir det skrivstuga! Önska mig lycka till.

Separationsångest

Med risk för att låta som en bortskämd j*vel: Jag ska resa bort och vara borta i nästan 1,5 vecka. Först planeringsdagar tisdag-onsdag, sedan en vecka i värmen. När jag tog upp frågan lite försiktigt om det här med skrivandet fick jag blankt nej från maken. Datorn skulle inte med. Jag lyckades ändå förhandla mig till att få ta med penna och block. Hrm… måste nog ta med mig två block nu när jag tänker efter.

Mmmm… kanske inte ska klaga?

När jag summerade veckan igår konstaterade jag att jag fick ihop cirka 11 000 ord totalt. Nöjd med siffran, men jag har en scen som jag tycker är kul men som inte riktigt för handlingen framåt. Antingen kommer den att ryka senare i redigeringen eller så får jag vässa till den. Återstår att se.

 

Författarproblem

Jag har de senaste veckorna läst så mycket jag bara kan om själva författandet. Bloggar, böcker och inlägg på olika grupper på Facebook. Det svåraste för mig är inte att skapa tid till att skriva. Det svåraste är att få min omgivning att förstå varför jag inte kan kolla på TV utan hellre vill skriva, varför tvättkorgen är full med tvätt eller kylskåpet tomt på mat. Dessutom blir jag väldigt irriterad när maken knackar på dörren och avbryter min koncentration. Till hans försvar kan sägas att ibland är det en väsentlig fråga han ställer. Som När vill du ha middag? Men när det handlar om saker som Vill du se ett avsnitt av Castle med mig? brinner min korta stubin upp. Nej, när jag sitter och skriver vill jag inte göra någonting annat, hur kul jag än tycker att den där aktiviteten är i vanliga fall.

Idag har det varit en sådan dag när vi inte riktigt har kunnat komma överens om hur vi ska tillbringa vår lediga lördag. Jag försökte redan på morgonen förklara att idag vill jag skriva, hej då nu stänger jag in mig här och kommer ut lagom till lunch. Men så var svärföräldrarna i stan för att handla och kom förbi på fika, sedan skulle det handlas mat och poff så hade tre timmar gått. När den där frågan om TV-tittande kom brann min stubin. Nu sitter jag här och känner mig som en dålig fru och till på köpet en dålig författare. Jag har fått ihop 3 363 ord och sprängt 25 000 sträcket, men det känns som att det jag skrivit idag bara är skit.

Nu ger jag upp och läser en bok istället. Kanske blir det en bättre dag i morgon.

 

Produktionsnivån är låg just nu…

Igår fick jag ett sådant där trevligt samtal ”Hej, vill du med på after-work?” Mitt dagliga mål är att skriva 1 000 ord om dagen, men veckomålet ligger på 7 000 ord. Alltså är det inte hela världen om jag väljer att inte skriva en dag eller två om jag har möjlighet att ta igen det på helgen. Den här helgen har jag den möjligheten. Alltså blev det after-work igår.

Idag ska jag precis stänga ner datorn på jobbet när inkorgen plingar till:
”Har någon lust att gå ut och ta ett glas?”

Hrm… tuff fråga. Jag ger mig åter igen permission från skrivandet. Tänker att det kan klassas som research till min bok. Mina kollegor är nämligen en fantastisk inspirationskälla! Imorgon ska jag skriva så att fingrarna flyger över tangentbordet!

Önskar er alla en trevlig fredag!

Ett första hej

Den senaste halvtimmen har jag ägnat åt att surfa runt bland författares gamla bloggar och leta reda på deras första inlägg. För det här med de första orden är så viktiga. De kommer ju att sparas och läsas av tusentals och åter tusentals människor. Nu skrattar ni säkert åt mig, men hallå, man kan väl få drömma?

Tanken med bloggen är att låta er följa mig på den slingriga vägen mot att bli utgiven. Jag kommer sträva efter att vara så ärlig jag bara kan. Ibland kommer det säkert komma inlägg av typen ”Idag gick det skit, jag ska bränna den här j*kla boken…”. Då får ni ta det för vad det är och gärna komma med peppande kommentarer. Andra dagar kommer jag att tro att jag är nästa Simona Ahrnstedt. Åter igen, man kan väl få drömma?

Statusen just nu är att jag har ungefär 21 000 ord klara. De är totalt oredigerade eftersom jag har en tendens att fastna i detaljer om jag börjar läsa min text. Då kommer jag aldrig att komma framåt. Därför är fokus just nu på att få ihop ett råmanus, ett första utkast. Målet är att det ska vara klart i november. Därefter ska jag umgås med min stackars man (som redan börjar knorra över att boken har tagit över mitt liv), sedan ska jag börja redigera i december.

Där har ni utgångspunkten. Nu kör vi!