Så vågade jag slänga 80 % av mitt manus – eller hur man bestiger ett berg tre gånger

Foto: Kyle Johnson unsplash.com

Jag vill på förhand be om ursäkt för alla berg-referenser…

Att läsa är att resa heter det. Jag skulle vilja säga att skriva är att göra den där resan helt ensam som testperson och gå på alla misstag som finns. Att tvingas bestiga samma berg om och om igen.

Jag blev klar med råmanuset den 18 december 2016. Inför redigeringen kastade jag ca 44 % av texten – vilket under redigeringens gång blev mer men det noterade jag tyvärr inte. När utkast 3 föddes skedde samma sak. Och nu, inför utkast 4 har jag förkastat hela 80 % av texten.

Många av er applåderar och förundras över hur jag orkar börja om min bergsbestigning gång på gång. Min metod, om man ens kan kalla det metod snarare är det ett tankesätt, är ingalunda perfekt eller har vetenskaplig grund. Men den tar mig likt tusan upp till toppen, om och om igen. Såhär tänker jag:

  1. Det krävs en jävla övertygelse på din egen förmåga att skriva. Du måste övertyga dig om att du kan bättre. Att du kan utvecklas. Att nästa utkast kommer att bli ännu mer fantastiskt och skimrande.
  2. Se framför dig hur du klarar av att bestiga berget. Speciellt de dagar som det känns tufft. Och när de tuffa dagarna inträffar, tveka inte att använda alla tillåtna medel för att komma vidare. Ostbågar, en varm dusch, massor av kaffe, en promenad, kolla på ett avsnitt av favoritserien och låt hjärnan vila.
  3. Du kan alltid vända tillbaka. Spara dina utkast på ett säkert sätt så att du kan gå tillbaka och plocka upp en scen som du har slängt. Det är megaviktigt att du har den här möjligheten att vända tillbaka. Det är din livlina. Om stormen kastar sig in över ditt berg kan du vandra ner till en säker plats och vila där en stund. Kanske välja en annan väg upp sedan när det lugnat ner sig.
  4. Du tränar dig inför det största berget. Den dagen du blir antagen kommer du att känna dig stark i vissheten att du klarar av att skriva om stora stycken av ditt manus. Jag har ingen aning om förlagen uppskattar att man säger ”Jomen tack, jag kan slänga 80 % av det här ,om ni vill att jag gör det. Jag har gjort det förr.” Men OM de nu skulle kräva det av dig så vet du att du klarar av det. Människan fungerar så. Saker vi har erfarenhet av känns trygga och gör oss säkra. Sådant som är helt nytt upplever vi ofta som skrämmande.
    Men du vet att du klarar av det. Du har bestigit berget tidigare och överlevt.
  5. Till sist: Allt hänger på dig. Bara du kan göra det. Även om du har människor i din omgivning som peppar och uppmuntrar dig är det du och ingen annan som måste tvinga ner rumpan på stolen, lägga fingrarna på tangentbordet och producera text. Vill du få ett manus som är tillräckligt bra för att ge ut måste du ge dig själv fan på att klara av omskrivningar.

Ovant att skriva igen

Jag skrev igår. I hela 45 minuter. Trots att jag egentligen inte ville. Men det var den där berömda tröskeln som fick mig att bestämma mig. ”Du kan fortsätta skjuta upp det här hur länge som helst, det kommer inte att kännas lättare för det. Lika bra att bara göra det.”

Så jag skrev. Det kändes hackigt och ovant att  producera ny text. Jag har ju faktiskt inte skrivit ett enda ord på mer än två månader så det är inte så konstigt. Jag har ingen aning om hur texten blev – vågade inte läsa igenom den. Å andra sidan spelar det ingen roll. För jag kan jobba om den, bygga ut och fixa till om så behövs. Nu existerar scenen i alla fall.

Här märkte jag att min planering hjälpte mig framåt. När jag inte visste hur jag skulle fortsätta kunde jag kasta en blick på den korta stödtext som jag skrivit ner. ”Just det ja, så var det… hon blir förtvivlad, sedan nollställd och så…”

Återstår att se om planeringen hjälper mig igenom det här! Jag hoppas det.

Skruvar upp konflikten & ställer allt på sin spets

Har jag sagt att jag älskar min ritrulle? Alltså på riktigt ÄLSKAR den? Att vara kreativ och skriva ställer så stora krav på att man ska kunna släppa loss tankarna. När det medium som man använder för att skriva låser fast tankarna blir det svårt. Hence the ritrulle. Där har jag en rejäl – om än rörig – överblick över alla scener, komplett med lösa frågor och trådar. Istället för en lista med scener som jag måste scrolla igenom.

Jag vill mena att det var tack vare ritrullens magi som jag fick världens bästa idé i söndags. Anledningen till att jag inte har skrivit om det i bloggen tidigare var för att jag har varit tvungen att fundera igenom om det överhuvudtaget kunde fungera. Skrev ett alldeles för långt inlägg till mina skrivarvänner i Messenger. Ett väldigt ledande inlägg som nära på tvingade dem att säga att idéen är fantastisk. Såklart höll de med mig (hehe de vågade inte annat).

Utan att spoila hela idéen så går det ut på att min karaktär Jakob har ett mål och ett tydligt, konkret hinder som gör att han inte kan nå sitt mål. Min andra karaktär Ava har också ett mål, men konflikten slår ner som en bomb senare i berättelsen. Och ställer allting på sin spets. För det krockar HELT med Jakobs mål. Ååååååh så bra! För dig som vill läsa mer om hur man jobbar med karaktärer kan jag tipsa om Simonas blogg. Speciellt de här två inläggen gillar jag:

Hur skapar man bra och trovärdiga karaktärer?

Råd och tips om mål och konflikt

 

80 % av texten i soporna

Är lite lätt andfådd. Har lyckats planera ihop någonting som kan kallas ett slut. Insåg halvvägs in i mitt planerande att jag behövde en separat lista enbart för sista akten av manuset. Det händer så mycket. Mina karaktärer tar dumma beslut, missförstår varandra och känner väldigt mycket. Jag älskar det.

Men detta innebär också att 80 % av all skriven text åkte i soporna. Jepp. Ni läst rätt. 14 154 stackars ord överlevde. Och inte ens de kommer att få ligga helt orörda. Men jag måste ha någonting att utgå ifrån. 

Nu har jag i alla fall fört in alla planerade scener i Scrivener. Nästa steg tror jag blir att flytta om dem så att de ligger i någon slags ordning. Ska erkänna att jag är lite rädd för att börja skriva igen. Prestationsångest. Det ser ju så bra ut på papper, tänk om det inte blir lika bra när jag börjar skriva…?

Papper och penna gör susen!

Jag är medveten om att det är förfärlig kvalitet på den här bilden. Men ni får helt enkelt stå ut med det! Ritrullen är tillbaka och den gör som vanligt underverk. Det händer någonting i mitt huvud när jag får använda papper och penna, helt utan att bli störd på teknik och gränssnitt.
Med hjälp av ritrullen kan jag låta mina idéer och frågor samlas på samma ställe i en enda härlig röra. Visst, jag älskar listor men när det gäller listor i datorer så blir det ett evigt scrollande upp och ner. Här har jag full översikt över hela listan med planerade scener, plus trådarna och lösa frågor.

Efter gårdagens planeringspass kände jag mig riktigt peppad för första gången sedan jag tog upp manuset igen efter lektörsläsningen. Jag kom på ett sätt att spetsa till Jakobs tråd på ett sätt som är mer konkret och ger honom möjlighet att utvecklas i en annan riktning.
Helst av allt ville jag studsa upp ur sängen i morse och fortsätta planeringen. Det ser jag som ett gott tecken! Ett nytt planeringspass är inplanerat först på söndag, men jag kanske slår mig ner vid min ritrulle lite tidigare än så…

Ikväll ska jag dricka bubbel och njuta av livet. Skickar mentala glas skumpa till er fina bloggläsare och skålar högljutt!

Romance helar mig

Jag har haft en jobbig vecka som nära på tagit kol på mig. Därav tystnaden. Men idag skrev jag. Jepp, första scenen i utkast nummer 4. Totalt 754 ord blev det. Jag är på gång men det får ta sin lilla tid. Manuset är även slaktat. 55 000 ord överlevde första omgången. Säkert kommer fler att ryka.

Ikväll läser jag den här pärlan, äter egenbakad banankaka och väntar på att maken ska komma hem från London. Precis vad jag behöver! När världen är hemsk, när nyheterna rapporterar om folk som blir mördade, kvinnor som blir våldtagna och naturkatastrofer som ödelägger hem – då flyr jag in i böckernas värld. In i romancevärlden, där folk får älska varandra och där allting slutar lyckligt.

Nu tar jag nästa steg

Först och främst, tack för alla stöttande kommentarer i förra inlägget. Ni vet att ni är guld värda eller hur? Att jag överhuvudtaget orkar streta vidare när det känns som att fötterna sitter fast i ett kärr är mycket tack vare er!

Efter den förra veckans funderingar har jag tillbringat helgen med att fundera lite till. Igår (söndag) var det sedan långt tillbaka planerat en skrivdag tillsammans med mina vänner A-K och Matilda. Vi befinner oss alla tre i det stadiet då våra manus har vilat, vi har läst igenom och står nu inför en redigeringsrunda.

Vi pratade en hel del. Både om skrivandet och annat. Men vi jobbade även med våra manus. Jag har ju sagt att jag ska ta det lugnt under hösten. Och det tänker jag stå fast vid. Nästa steg (godkänt av mina vänner) blir att skissa klart på Ava och sedan skriva en del lösa scener för att sätta henne på prov. Att lära känna henne lite närmare. Huruvida dessa scener kommer att flytta in i manuset eller inte är oklart. Därefter kommer jag att skissa på några dramatiska kurvor. För att se till att det finns ett naturligt flöde i såväl karaktärernas känslor som de externa händelserna.

Rent tidsmässigt ska jag lägga in lite längre skrivpass varannan helg. Inte skriva måndagar och fredagar (av erfarenhet vet jag att jag inte har energi till det) men tisdagar, onsdagar och torsdagar ska jag försöka få in 1-timmes pass.

Jag tror att det kommer att bli bra. Jag har en lös resplan. Snart lyfter planet och jag är försiktigt positiv till vad som kommer att hända!

Vet ni vad…

… jag känner mig som världens sämsta bloggare just nu. Men brödjobbet har verkligen tagit all energi den senaste tiden. Många resor och så massor att göra plus att jag lider av ”duktig flicka-syndromet” vilket gör att jag vill visa mig glad, pigg och framåt hela tiden. Till slut pyser luften ur en. Som en skrumpen ballong.

Läsningen går i alla fall framåt. Jag försöker blunda för det faktum att jag just nu hatar min text. Den känns platt, stolpig och inte alls fantastisk. Jag försöker bara härda ut och igenom det. Tänker att målet är att jag ska komma igenom manuset. Sedan när jag gjort det, får jag fundera på hur jag ska kunna lyfta upp det till en ännu bättre nivå. Att jag har haft fyra testläsare och en lektör som säger att det är bra och att det med lite jobb kan finnas förlag som kan vara intresserade i framtiden känns just nu skrattretande.

Jag vill inte påstå att det är skrivkramp. Jag skriver ju inte ens! Men läskramp kanske är ett nytt uttryck vi ska mynta? Nåja. Att acceptera känslan brukar vara det bästa sättet för mig. Inte analysera sönder det för då gräver jag en ännu djupare grop. Jobba vidare, sätta upp små mål och belöna mig själv när jag når dem.

Ikväll blir det läsning med en skål ostbågar. Imorgon inflyttningsfest hos svärföräldrarna med skumpa och skaldjur. Livet kunde ju vara sämre! Kram på er!

Den här veckan…

… känns det fortfarande som att jag går på i 150 km/timme. Har bara hunnit till sida 88 i manuset – planen var att jag skulle hunnit till sida 121 igår. Men det har varit så mycket i helgen. I går var jag och maken på Nour El Refais show ”En komisk depression”. När vi kom hem var jag så slut. Tänkte att jag säkert kan läsa igenom dagens sidor på under en timme, men vad ger det när jag är trött i huvudet? Så jag tände mina ljus, lade upp benen på köksstolen och fortsatte läsa Sonjas andra chans. (För övrigt är jag fast, underbar bok!)

Med anledning av det ser min vecka ut som följer:
Måndag: Läsa s. 88-130.
Tisdag: Läsa s. 130-170
Onsdag: Social kväll, ingen läsning
Torsdag: Läsa s. 170-215.
Fredag: Middag hos svärföräldrarna, ingen läsning.
Lördag: Plöja sista sidorna 215-256
Söndag: Skrivdag med mina författarkollegor A-K och Matilda. Återstår att se vad jag ska sätta tänderna i.

Som ni märker har jag varit tvungen att dra upp tempot på läsningen, från planerade 30 sidor till ca 40 sidor. Det är inte så farligt. Det kommer att gå bra. Fortsättning följer!

Sköna söndag

Sköna söndag! Tända ljus, te och valet mellan två fantastiska svenska författarinnor. Kan inte bestämma mig för om jag är sugen på feelgood eller romance…

Utöver det kämpar jag vidare med mitt manus. Är på sida 88 nu, målet för dagen är sida 121. Det betyder att jag är ungefär halvvägs. Ångesten leker tittut med mig. Ibland tycker jag att det är riktigt okej. Andra gånger vill jag bara stöna högt. Vilken tur att jag har lyxen att kunna skriva om det jag inte gillar!