Så du skriver tantsnusk?

Kan vi ta några minuter och prata om det här med fördomar? I helgen fick jag höra ovanstående mening vid ett flertal tillfällen. Eftersom jag är aktiv – ehrm – på sociala medier har fler än mina närmast sörjande koll på att jag skriver. Så när jag stöter ihop med bekanta är det inte ovanligt att de tar upp mitt skrivande. Vilket såklart är extremt kul som författare! För såklart vill jag gärna prata om mitt skrivande.

Men när hela diskussionen inleds med frasen ”Så du skriver tantsnusk?” blir jag som en ballong som sakta pyser ut luft. Fram till nu har jag gjort ärliga försök att ta ner personen på jorden genom att svara något i stil med ”Fast allvarligt, tantsnusk? Välkommen till 21:a århundradet.” Eller när de nämner Fabio. ”Nu har ju både omslagen och innehållet utvecklats en del sedan 80-talet…” Inget av dessa svar brukar hjälpa. Personen brukar bara le lite överseende och fortsätta trycka ner böcker med romantiskt innehåll. Allt medan jag blir mer och mer förbannad.

Åh, jag glömde nog att säga: 100 % av alla som säger dessa saker är män. Jag älskar män. Men inte när de klankar ner på en hel genre som 9 av 10 män inte ens läst.

Så efter flera misslyckade diskussioner tror jag äntligen att jag har hittat den bästa svarsrepliken:
Man som ser ner på romance: Så du skriver tantsnusk?
Jag: Ja, eller så kan man kalla det gubbsnusk om man vill. Min bok passar både män och kvinnor. Du kan få köpa den när jag är klar. Signerad såklart.
Man som ser ner på romance: *skrattar åt mitt skämt och frågar hur länge har jag skrivit*

Framåt, steg för steg

Som ni märker är det väldigt liten aktivitet på den här bloggen. Det beror dels på att jag skriver väldigt sporadiskt och utan att egentligen analysera den text jag producerar eller metoden jag använder. Men jag tar mig framåt och det är det viktigaste! Jag är faktiskt mer aktiv på Instagram just nu. Är ni intresserade av att följa min skrivprocess är ni välkomna att följa mig . Jag heter @kristinawestling.

Konsten att skriva en bok

På skrivfronten intet nytt. Mitt lilla USB-minne ligger på köksbordet och ger mig dagligen en försiktigt påminnelse om att jag gärna får plugga in det i datorn. Än så länge har det inte skett. Men två saker har fått mig att tänka om i påsk.

Dels det som jag vetat om länge: Inspirationen och orken kommer inte att uppenbara sig på ett magiskt sätt. Det tåls att upprepas tyst för mig själv några gånger.

Och för det andra: En resa börjar med ett enda steg. Eller, det bästa sättet att äta en elefant är att ta en tugga i taget. Konsten att skriva en bok är att hamra ner ord för ord och inte ge upp. Jag måste alltså få in skrivrutinen igen. Imorgon när jag är tillbaka i Uppsala igen ska jag plugga in USB-minnet i datorn. Och skriva i exakt 15 minuter. Varken mer eller mindre. 15 minuter då det får bli hur bra eller dåligt det vill. Kanske får jag ihop några meningar, kanske blir det noll och inget. Men timern ska ställas på 15 minuter och innan den piper får jag inte resa mig från datorn.

Punkt slut.

Hej då kronologin!

Intressant hur snabbt det går att komma in i flowet igen. En kort scen på 470 ord bara flög från huvudet, genom armarna, ut i fingrarna och ner i tangentbordet. Jag gillar det långsamma tempot i just den här scenen. Ska bli kul att redigera den längre fram.

Jag försöker skriva utan krav den här omgången. Det betyder bland annat att jag inte sätter någon tid på hur länge jag ska skriva. Jag skriver inte heller scenerna i kronologisk ordning. Istället tänker jag att jag vill hitta glädjen och drivet i att skriva varje scen. Om jag inte gör det får jag fundera över hur jag kan göra om scenen eller om den ska finnas kvar över huvud taget!

Hur skriver du? Kronologiskt eller genom att hoppa mellan scenerna? Kanske skriver du nyckelscener först?

Jag står högst upp – ska jag våga hoppa?

5 veckor? Hur har det hunnit gå hela 5 veckor sedan jag bloggade senast?? Eller jo, egentligen vet jag ju exakt. Först en vecka i solen på Kap Verde, följt av den (nu nästan obligatoriska) sjukveckan efteråt. Och sedan har veckorna bara rusat iväg.

Utan att jag har arbetat med manuset en enda minut. Mer än att anteckna en massa i min skrivbok, tankar om hur jag vill utveckla Ava. Och se om alla avsnitt av Ryttareliten på SVT Play samt All in – den bevingade hästen. Det går under benämningen research.

På min att-göra-lista står att läsa igenom mitt manus. Igen. För att komma in i det. Och börja skriva igen. Snart. Mycket snart måste jag göra det. För jag känner att jag glider längre och längre ifrån texten och den där kicken som jag ibland får efter ett riktigt bra skrivpass.

Men jag vet ju varför jag inte har skrivit sedan i november. Rörigt på jobbet stavas det. Och för att göra det ännu rörigare har jag precis fått ett erbjudande om att ta ett kliv uppåt i karriären. Någonting som inte bara skrämmer mig då jag undrar om jag verkligen är redo för utmaningen. Det skrämmer mig även eftersom jag inser att jag förmodligen kommer att ha ännu mindre tid – eller i alla fall energi – till skrivandet.

Kommer jag klara av att prioritera min tid om jag tackar ja till den här chansen? Kommer jag att orka skriva? Ska jag våga hoppa ut i det okända?

1 år – 365 möjligheter

Och jag är tillbaka på bloggbanan! December var en riktig berg-och-dalbana men under julen har jag hunnit sova ut ordentligt (10-11 timmar varje natt, helt sjukt!) och reflektera över det kommande året.

Rent skrivmässigt har jag bara ett enda mål för 2018: Skriv klart utkast 4. Med ett helt år borde det inte vara omöjligt, även om livet fortsätter att sätta mig på prov. Lite längre fram ska jag försöka sätta lite mer handfasta delmål för vad som behöver göras för att ett nytt utkast ska bli verklighet. Men just nu är jag nöjd med ett enda stort mål.
Nummer 1 blir att läsa igenom allting jag har i utkastet såhär långt och komma in i berättelsen igen.

Har ni några mål för det kommande skrivåret? Stort som smått.

Nästan en månad sedan sist…

… vi hördes. Det finns anledningar till detta. Vilka jag inte vill gå in på i detalj, men jag kan säga att jag i grunden mår bra. Det är ingen som har dött, är allvarligt sjuk, jag ska inte separera eller liknande. Däremot är jag extremt, extremt trött. Manuset finns med mig i huvudet, men jag finner inte riktigt orken att sätta mig ner med det. Jag gör helt enkelt som Marie och tar officiellt bloggpaus. Återkommer någon gång i januari när energin har återvänt!

Därför önskar jag er redan nu God Jul och Gott Nytt År! Må 2018 bli det år då vi aspirerande författare blir utgivna och alla bokälskare får läsa våra fantastiska verk!

Så vågade jag slänga 80 % av mitt manus – eller hur man bestiger ett berg tre gånger

Foto: Kyle Johnson unsplash.com

Jag vill på förhand be om ursäkt för alla berg-referenser…

Att läsa är att resa heter det. Jag skulle vilja säga att skriva är att göra den där resan helt ensam som testperson och gå på alla misstag som finns. Att tvingas bestiga samma berg om och om igen.

Jag blev klar med råmanuset den 18 december 2016. Inför redigeringen kastade jag ca 44 % av texten – vilket under redigeringens gång blev mer men det noterade jag tyvärr inte. När utkast 3 föddes skedde samma sak. Och nu, inför utkast 4 har jag förkastat hela 80 % av texten.

Många av er applåderar och förundras över hur jag orkar börja om min bergsbestigning gång på gång. Min metod, om man ens kan kalla det metod snarare är det ett tankesätt, är ingalunda perfekt eller har vetenskaplig grund. Men den tar mig likt tusan upp till toppen, om och om igen. Såhär tänker jag:

  1. Det krävs en jävla övertygelse på din egen förmåga att skriva. Du måste övertyga dig om att du kan bättre. Att du kan utvecklas. Att nästa utkast kommer att bli ännu mer fantastiskt och skimrande.
  2. Se framför dig hur du klarar av att bestiga berget. Speciellt de dagar som det känns tufft. Och när de tuffa dagarna inträffar, tveka inte att använda alla tillåtna medel för att komma vidare. Ostbågar, en varm dusch, massor av kaffe, en promenad, kolla på ett avsnitt av favoritserien och låt hjärnan vila.
  3. Du kan alltid vända tillbaka. Spara dina utkast på ett säkert sätt så att du kan gå tillbaka och plocka upp en scen som du har slängt. Det är megaviktigt att du har den här möjligheten att vända tillbaka. Det är din livlina. Om stormen kastar sig in över ditt berg kan du vandra ner till en säker plats och vila där en stund. Kanske välja en annan väg upp sedan när det lugnat ner sig.
  4. Du tränar dig inför det största berget. Den dagen du blir antagen kommer du att känna dig stark i vissheten att du klarar av att skriva om stora stycken av ditt manus. Jag har ingen aning om förlagen uppskattar att man säger ”Jomen tack, jag kan slänga 80 % av det här ,om ni vill att jag gör det. Jag har gjort det förr.” Men OM de nu skulle kräva det av dig så vet du att du klarar av det. Människan fungerar så. Saker vi har erfarenhet av känns trygga och gör oss säkra. Sådant som är helt nytt upplever vi ofta som skrämmande.
    Men du vet att du klarar av det. Du har bestigit berget tidigare och överlevt.
  5. Till sist: Allt hänger på dig. Bara du kan göra det. Även om du har människor i din omgivning som peppar och uppmuntrar dig är det du och ingen annan som måste tvinga ner rumpan på stolen, lägga fingrarna på tangentbordet och producera text. Vill du få ett manus som är tillräckligt bra för att ge ut måste du ge dig själv fan på att klara av omskrivningar.

Ovant att skriva igen

Jag skrev igår. I hela 45 minuter. Trots att jag egentligen inte ville. Men det var den där berömda tröskeln som fick mig att bestämma mig. ”Du kan fortsätta skjuta upp det här hur länge som helst, det kommer inte att kännas lättare för det. Lika bra att bara göra det.”

Så jag skrev. Det kändes hackigt och ovant att  producera ny text. Jag har ju faktiskt inte skrivit ett enda ord på mer än två månader så det är inte så konstigt. Jag har ingen aning om hur texten blev – vågade inte läsa igenom den. Å andra sidan spelar det ingen roll. För jag kan jobba om den, bygga ut och fixa till om så behövs. Nu existerar scenen i alla fall.

Här märkte jag att min planering hjälpte mig framåt. När jag inte visste hur jag skulle fortsätta kunde jag kasta en blick på den korta stödtext som jag skrivit ner. ”Just det ja, så var det… hon blir förtvivlad, sedan nollställd och så…”

Återstår att se om planeringen hjälper mig igenom det här! Jag hoppas det.

Skruvar upp konflikten & ställer allt på sin spets

Har jag sagt att jag älskar min ritrulle? Alltså på riktigt ÄLSKAR den? Att vara kreativ och skriva ställer så stora krav på att man ska kunna släppa loss tankarna. När det medium som man använder för att skriva låser fast tankarna blir det svårt. Hence the ritrulle. Där har jag en rejäl – om än rörig – överblick över alla scener, komplett med lösa frågor och trådar. Istället för en lista med scener som jag måste scrolla igenom.

Jag vill mena att det var tack vare ritrullens magi som jag fick världens bästa idé i söndags. Anledningen till att jag inte har skrivit om det i bloggen tidigare var för att jag har varit tvungen att fundera igenom om det överhuvudtaget kunde fungera. Skrev ett alldeles för långt inlägg till mina skrivarvänner i Messenger. Ett väldigt ledande inlägg som nära på tvingade dem att säga att idéen är fantastisk. Såklart höll de med mig (hehe de vågade inte annat).

Utan att spoila hela idéen så går det ut på att min karaktär Jakob har ett mål och ett tydligt, konkret hinder som gör att han inte kan nå sitt mål. Min andra karaktär Ava har också ett mål, men konflikten slår ner som en bomb senare i berättelsen. Och ställer allting på sin spets. För det krockar HELT med Jakobs mål. Ååååååh så bra! För dig som vill läsa mer om hur man jobbar med karaktärer kan jag tipsa om Simonas blogg. Speciellt de här två inläggen gillar jag:

Hur skapar man bra och trovärdiga karaktärer?

Råd och tips om mål och konflikt